Sommar i P1

Jag tillhör dom som gillar programmet Sommar i P1. Långt ifrån alla på listan av sommarpratare intresserar mig men i år har jag hittat åtminstone tre personer som fängslat mig under en och en halv timma. Jag hör till den lilla skara som inte förstår Henrik Larssons storhet som fotbollsspelare, därmed inte sagt att han inte har betytt otroligt mycket för svensk fotboll. Viktiga och många mål har han gjort och det vore dumt att inte säga att han är en bra fotbollspelare. Dåliga fotbollsspelare tar inte plats i Barcelona eller Manchester United men jag blev väldigt förvånad när de här två klubbarna ville ha honom. Media ville gärna lyfta fram honom som en världspelare och där håller jag inte med.

Som sommarpratare får han godkännt trots den bräkiga skånska dialekten, han var ju trots allt debutant. Men jag gillade innehållet. Det var en blanding av glädje, sorg och personlighet, något som han aldrig bjudit på någon gång i TV. Förklaringen till det fick vi lyssnare och för det respekterar jag honom mycket mer nu när jag fått förklaringen. Berättelsen om hans bror och hans inställning till media gav personen Henrik Larsson något mer än bara:

-"Nää ja meenar"

Jag har aldrig sett henne med utsläppt hår. Hon ser alltid fokuserad ut på gränsen till arg. Ändå är hon en person som sticker ut i den traditionellt grå politikersfären, med undantag då för Borgs hästsvans och sandaler-utan-strumpor- i-Almedalen-looken. Maria Wetterstrand hade mycket att berätta och en och en halvtimma har sällan gått fortare. Miljöpartiet har ofta kritiserats för att sakna en helhet i sin politik, ett enfrågeparti osv. Men det jag gillar är synen på människan och viljan att förändra vår syn på miljöhotet. Det känns hela tiden äkta och drivkraften att faktisk förändra i stället för att lyfta en riksdagslön finns där hela tiden. Bra musik och ifråga om vilka metoder som bör användas eller inte i uppfostringssyfte beträffande barn fick mig att tänka efter lite. En hyllning till Mona hann hon med också. Synd att hon försvinner.

Mark är alltid Mark och humorn är så underbar. Jag kommer på mig själv att faktiskt skratt högt när han på sitt självkritiska och ironiska sätt hånar sin egen familj. Men det är med kärlek och mycket värme som han gör det. Han är en berättare och det låter som om han aldrig har ett manus. Mark Levengood är en mycket underhållande person.

Till sist vill jag bara gotta mig i glädjen jag känner över att menlösa psykningar inom idrotten inte lyckas. Jag är vän av Fair-play och två landslag verkar tro att psykningar under pågående match ger dom fördelar. USA och Kroatien. Ikväll försökte USA:s målvakt med diverse tidskrävande uppvärmningsövningar störa svenska straffskytten. Hennes gymnastiska övningar hjälpte föga då straffen slogs hårt och högt.

Hope Solo