Det blåser en vind av kränkthet på Jorden.. förlåt i Norden. Och då menar jag inte kränkningar av svenskt territorialvatten eller luftrum. Nej det är de svenska traditionerna som är hotade. På nätet låter det som värsta invasionshotet. Den svenska traditionen är utsatt för attack och nåde den som ger sig på Pippi, Alfons, något enstaka ord i nationalsången eller vår traditionella "rätt" att kalla bakverk för nedlåtande rasistiska namn med boll på slutet.
Ja somliga är så kränkta in i själen över att våra traditioner förändras i takt med vårt samhälle. Jag vill tro att en tradition bör ses som ett levande museum. Bevarad men med potential att kunna utvecklas och förnyas till allmän beskådning eller deltagande, lite som vår kungs talspråk. "För Sverige i tiden". Att glasa in Arne Weise på Kulturhistoriska museet som närmast uppstoppad för att kunna beskåda julvärdskapet så som det var för 40 år sedan är en dålig idé.
Att finslipa på våra traditioner betyder inte att vi är rädda svenskar utan identitet. Att finslipa traditioner är att förädla dem, att göra dom tillgängliga för våra barn och barnbarn. Ja till och med att göra dom tillgängliga för våra nya medborgare. Försök att få era barn att titta på ett gammalt klipp från Melodifestivalen från 1983. Där ingen pyroteknik, inga fontäner och eller ljusspel finns att skåda. De sitter kvar i en minut på sin höjd. Melodifestivalen är en svensk tradition ser ni, men den förändras. Tänk vad kränkta vi måste vara av att gyllene skor har ersatts av vita sneakers. Att ålderskategorijuryn ersatts av mobilberoende hjärtröstande kids som älskar artister som Molly, Dolly, Polly och Danny.
Jag är så kränkt! Svenska landslaget i fotboll har en tradition av att spela 4-4-2 där en stark laginsats alltid är matchvinnaren. En hat-trick av Zlatan bör sig icke göra sig besvär. Det går emot svensk tradition.
Man kan tycka att en hambo i folkdräkt utanför Rättvik alltid är en hambo så som den ska vara, för så har det alltid varit. Det är en tradition. Men en stark svensk tradition kommer alltid att stå stark även om vi vågar utsätta den för det som kallas framtiden. Om vi låter Sean Banan dansa hambo naken i en fontän på Sergels torg med bara bananer i öronen så betyder inte det slutet för hambon. Hör är nu. En sån här kontroversiell provokation över svenskheten skulle kunna sätta ljus på en fin svensk tradition igen och få den pånyttfödd.
Att utsätta våra traditioner för framtiden och nytänk är kanske just den kärlek som våra traditioner behöver för att överleva och bli ihågkomna. Att ifrågasätta Astrid Lindgren behöver inte betyda att vi gillar henne mindre för det. Att göra chokladbollar kan vara lika traditionellt utan att förnedra våra medmänniskor. Att bli kränkt över att olika mellanakter i Melodifestivalen tar sig konstiga uttryck som inte följer svenska tradition är lika mycket en tradition i sig. Ungefär lika traditionellt som att morgondagens löpsedlar rasar över hjärtröstkollapsen eller hör här:
"Fel låt vann"
tisdag 1 mars 2016
torsdag 11 februari 2016
Trump fixar saker
Att följa det amerikanska valet med allt vad det innebär med nomineringar, primärval och själva valdagen kan närmast beskrivas som en lång och utdragen utbildning i kärnfysik. För att förstå systemet krävs koncentration, uppmärksamhet, tålamod och en god portion uthållighet. Lägg därtill avancerad statskunskap, goda kunskaper i amerikansk historia och ett genuint intresse för politik.
Vad man inte behöver ha när man betraktar debatterna inför valet är följande: Höga krav på politikerna, förväntningar på ett intelligent och sakligt innehåll och för Guds skull, jämför aldrig ett amerikanskt val med ett svenskt. Donald Trump hade KU- och polisanmälts 29 gånger efter fem minuters debatt om han vore svensk.
För det absurda är att i samma stund som världens supermakt förklaras inneha det absolut mest komplicerade valsystem av alla länder i världen så framstår politikerna ur ett svenskt perspektiv närmast löjligt okomplicerade, ja på gränsen till banala. Såpass mycket att ett elevrådsmöte för en svensk sjätteklass upplevs mer konstruktivt och idérikt än presidentkandidaternas TV-debatter i Amerikas förenta stater.
Nu tänker ni: Oj vad han överdriver!
Jag svarar, bara lite. För med Donald Trump vid rodret kan man knappast ha högre krav. "Jag ska fixa arbetslösheten, jag ska fixa statsskulden, jag ska fixa så att inga fler invandrare tar över USA"
Amerika har fått en fixare vid sin barm ser ni. Han kan fixa saker nämligen. Som en arg snickare liksom. Om ni bara lägger en röst på Donald så ska ni få se, efter valet. På frågan hur han ska fixa får amerikanerna lugnt vänta. De kommer få vänta ett bra tag, kanske ända till den 20 januari 2017. Till installationstalet två månader efter valet
För Donald ger inga svar på hur han ska fixa saker som biljoners miljarder i statsskuld, han ger inga svar på hur den höga arbetslösheten ska fixas och för att skydda Amerika finns ju generösa vapenlagar att ta till. Det fixar sig nog. Bara han blir president.
På Aftonbladets hemsida står idag att läsa "Vänj er vid tanken på Trump som president". Jag gör mitt yttersta för att vänja mig vid tanken på att så många amerikaner har tappat tron på sitt land och sina ledare att det är beredda att testa vad som helst. Bara det är annorlunda.
Det är lite knappt 9 månader kvar till valet. Men fram tills dess har vi ett halvår av nomineringsmöten, primärval, konvent och en hel del kontroversiella uttryck från Trump att vänta. Och sen en valvaka som kräver en professorstitel i statskunskap för att förstå, den 8 november. Jag tror världen kommer sakna Obama om några år.
Vad man inte behöver ha när man betraktar debatterna inför valet är följande: Höga krav på politikerna, förväntningar på ett intelligent och sakligt innehåll och för Guds skull, jämför aldrig ett amerikanskt val med ett svenskt. Donald Trump hade KU- och polisanmälts 29 gånger efter fem minuters debatt om han vore svensk.
För det absurda är att i samma stund som världens supermakt förklaras inneha det absolut mest komplicerade valsystem av alla länder i världen så framstår politikerna ur ett svenskt perspektiv närmast löjligt okomplicerade, ja på gränsen till banala. Såpass mycket att ett elevrådsmöte för en svensk sjätteklass upplevs mer konstruktivt och idérikt än presidentkandidaternas TV-debatter i Amerikas förenta stater.
Nu tänker ni: Oj vad han överdriver!
Jag svarar, bara lite. För med Donald Trump vid rodret kan man knappast ha högre krav. "Jag ska fixa arbetslösheten, jag ska fixa statsskulden, jag ska fixa så att inga fler invandrare tar över USA"
Amerika har fått en fixare vid sin barm ser ni. Han kan fixa saker nämligen. Som en arg snickare liksom. Om ni bara lägger en röst på Donald så ska ni få se, efter valet. På frågan hur han ska fixa får amerikanerna lugnt vänta. De kommer få vänta ett bra tag, kanske ända till den 20 januari 2017. Till installationstalet två månader efter valet
För Donald ger inga svar på hur han ska fixa saker som biljoners miljarder i statsskuld, han ger inga svar på hur den höga arbetslösheten ska fixas och för att skydda Amerika finns ju generösa vapenlagar att ta till. Det fixar sig nog. Bara han blir president.
På Aftonbladets hemsida står idag att läsa "Vänj er vid tanken på Trump som president". Jag gör mitt yttersta för att vänja mig vid tanken på att så många amerikaner har tappat tron på sitt land och sina ledare att det är beredda att testa vad som helst. Bara det är annorlunda.
Det är lite knappt 9 månader kvar till valet. Men fram tills dess har vi ett halvår av nomineringsmöten, primärval, konvent och en hel del kontroversiella uttryck från Trump att vänta. Och sen en valvaka som kräver en professorstitel i statskunskap för att förstå, den 8 november. Jag tror världen kommer sakna Obama om några år.
torsdag 3 december 2015
Julkalendern
Jag känner direkt att årets julkalender passar oss. Den passar Sverige och ja kanske hela västvärlden till och med. 24 luckor av ren reflektion. För historiskt sett har vi aldrig haft det bättre än vad vi har nu, materiellt sett. Så därför blir denna tidsresa en slags påminnelse om hur fullspäckade vi är med saker. Tidsresan tar oss inledningsvis tillbaka 1000 år. Till tiden då överlevnadsinstinkten var vår främsta drivkraft. Till tiden då svenska handelsinstitutet inte förutspådde en julhandel på 75 miljarder. Och kanske också till tiden då vi inte gav våra barn 23 presenter innan självaste julafton.
Jag ser denna kalender som en ypperlig möjlighet att få mina barn att se bortom det materiella, lite utanför snabbmatrestaurangernas menyer och bortom fredagsmysets skapade behov av förtäring. Självklart ska jag sitta med och förklara historiens gång men jag hoppas också att det ska sätta en och annan tanke i våra barns huvuden om att det som bärs hem och betalats med kort och 4 siffror har slitits hårt för och inte alltid bör tas för givet. Låter det pretentiöst?
Självklart, den moraliska kompassens högtid är här. Jul och kommersialism, mot Robin Hood, ett Mecka för alla som gillar Karl-Bertil Jonsson. Mecka! Ja vi har gått och fått en muslim vid vår barm/som julvärd. Nu är måttet rågat sa den som hävdar att Arne Weise minsann missionerat kristna värderingar genom rutan i 30 år. Ja vart är Sverige på väg? Och så en julkalender utan spänning på det. Ska vi ta bort gröten också eller?
Gina är den absolut bästa värden vi kan få i år! Ja menar hon vill också vara kollega med Benjamin Syrsa. Reflektion med våra barn kring julkalendern, ett nödvändigt ont efter ett svart år som det här och 75 miljarder svenska kronor som ska fördelas på olika köpcentrum eller i mysiga citykärnor. När gummibåtarna nu börjar dyka upp längst den svenska kustremsan kan vi påminnas hur bräckligt livet är för vissa och hur bra det kan se ut för andra. Kanske kommer årets kalender lite senare ta upp även den svenska folkvandringen, eller flykt från besvärlig situation, vad vet jag?
En sak vet jag. Imorgon finns en ny lucka att öppna. Lotta och Erik, våra nya folkkära TV-personligheter som sysslar med folkbildning sätter avtryck även i det mest heliga vi har i Sverige, nämligen julkalendern.
Jag ser denna kalender som en ypperlig möjlighet att få mina barn att se bortom det materiella, lite utanför snabbmatrestaurangernas menyer och bortom fredagsmysets skapade behov av förtäring. Självklart ska jag sitta med och förklara historiens gång men jag hoppas också att det ska sätta en och annan tanke i våra barns huvuden om att det som bärs hem och betalats med kort och 4 siffror har slitits hårt för och inte alltid bör tas för givet. Låter det pretentiöst?
Självklart, den moraliska kompassens högtid är här. Jul och kommersialism, mot Robin Hood, ett Mecka för alla som gillar Karl-Bertil Jonsson. Mecka! Ja vi har gått och fått en muslim vid vår barm/som julvärd. Nu är måttet rågat sa den som hävdar att Arne Weise minsann missionerat kristna värderingar genom rutan i 30 år. Ja vart är Sverige på väg? Och så en julkalender utan spänning på det. Ska vi ta bort gröten också eller?
Gina är den absolut bästa värden vi kan få i år! Ja menar hon vill också vara kollega med Benjamin Syrsa. Reflektion med våra barn kring julkalendern, ett nödvändigt ont efter ett svart år som det här och 75 miljarder svenska kronor som ska fördelas på olika köpcentrum eller i mysiga citykärnor. När gummibåtarna nu börjar dyka upp längst den svenska kustremsan kan vi påminnas hur bräckligt livet är för vissa och hur bra det kan se ut för andra. Kanske kommer årets kalender lite senare ta upp även den svenska folkvandringen, eller flykt från besvärlig situation, vad vet jag?
En sak vet jag. Imorgon finns en ny lucka att öppna. Lotta och Erik, våra nya folkkära TV-personligheter som sysslar med folkbildning sätter avtryck även i det mest heliga vi har i Sverige, nämligen julkalendern.
fredag 13 november 2015
Mamma och pappa får feeling
Paris 1990
Glaset mellan oss och kvinnan på andra sidan känns okrossbart. Jag drar paralleller mellan detta glas och det som Anthony Hopkins sitter bakom i När lammen tystnar. Ett slags skottsäkert glas som ska ska skapa en trygghet för den som jobbar där. Glaset är försett med små hål i mitten för att det ändå ska gå att prata med den på andra sidan.
Lokalen var överfylld med människor. En stimmig miljö med ett sorl som bara kan skapas av flera olika språk som blandas samtidigt. Jag minns att jag tar in omgivningen med nästan alla sinnen och jag känner mig en aning upprymd med ändå avslappnad när jag plötsligt hör:
“Two adults and one for my kid”. Glaset i biljettluckan nästan vibrerar av det amerikanska uttalet i frasen. Ja det är i det närmaste perfekt texasdialekt som skulle få självaste JR Ewing att rodna eller John Wayne att trilla av hästen.
Platsen för skådespelet är biljettkassan i Louvren, kanske ett av världens mest kända museum. Platsen där det gåtfulla leendet får folk att tappa andan, inte för att tavlan är häpnadsväckande, utan kanske mer för att den är mycket mindre än vad man tror. Det är alltså på franskt territorium, i denna kulturella högborg som min pappa får feeling, och utövar amerikansk engelska. Och jag 15 år gammal känner inte alls igen mig under benämningen “kid”.
Jugoslavien 1987
Blott fyra år innan självständighetsivern blossar upp i ett hemskt inbördeskrig på Balkan står jag vid bandets ände och ser varorna komma åkandes emot mig. Doften av bröd, frukt och kött i en sval luftkonditionerad supermarket blandas med den varma och torra pinjeträdsdoftande lukten man bara finner i Sydeuropa om somrarna. Turister och lokalbefolkning handlar med de mjuka slitna dinarerna vars värde krävde en ansenlig kvantitet för att nå betydelse och med en kvalitet som mest liknade ett mjukt toapapper från Lambi.
Rullbandet stannar och plötsligt hör jag bredvid mig: “Eine kasse” varpå kassörskan svarar frågande, How many? Och på den frågan replikeras snabbt “Una”. Denna gången är det min mamma som får feeling i en mataffär på Balkan. Med både tyska och spanska navigerar hon sig fram i landet som för övrigt kanske mest föredrog eller för den delen bara förstod slaviska språk.
Vad säger det här om mina föräldrar?
Jo att de valde att ta med mig och min syster för att semestra runt om i Europa. Att språk är till för att användas, skit samma var. Att få feeling är viktigare än att alltid vara korrekt. Dessutom har jag fått simma i det gudomligt vackra och blåa Adriatiska havet och fått ta del av Mona-Lisas gåtfulla leende, och mycket mer. Och för det är jag evigt tacksam!
Glaset mellan oss och kvinnan på andra sidan känns okrossbart. Jag drar paralleller mellan detta glas och det som Anthony Hopkins sitter bakom i När lammen tystnar. Ett slags skottsäkert glas som ska ska skapa en trygghet för den som jobbar där. Glaset är försett med små hål i mitten för att det ändå ska gå att prata med den på andra sidan.
Lokalen var överfylld med människor. En stimmig miljö med ett sorl som bara kan skapas av flera olika språk som blandas samtidigt. Jag minns att jag tar in omgivningen med nästan alla sinnen och jag känner mig en aning upprymd med ändå avslappnad när jag plötsligt hör:
“Two adults and one for my kid”. Glaset i biljettluckan nästan vibrerar av det amerikanska uttalet i frasen. Ja det är i det närmaste perfekt texasdialekt som skulle få självaste JR Ewing att rodna eller John Wayne att trilla av hästen.
Platsen för skådespelet är biljettkassan i Louvren, kanske ett av världens mest kända museum. Platsen där det gåtfulla leendet får folk att tappa andan, inte för att tavlan är häpnadsväckande, utan kanske mer för att den är mycket mindre än vad man tror. Det är alltså på franskt territorium, i denna kulturella högborg som min pappa får feeling, och utövar amerikansk engelska. Och jag 15 år gammal känner inte alls igen mig under benämningen “kid”.
Jugoslavien 1987
Blott fyra år innan självständighetsivern blossar upp i ett hemskt inbördeskrig på Balkan står jag vid bandets ände och ser varorna komma åkandes emot mig. Doften av bröd, frukt och kött i en sval luftkonditionerad supermarket blandas med den varma och torra pinjeträdsdoftande lukten man bara finner i Sydeuropa om somrarna. Turister och lokalbefolkning handlar med de mjuka slitna dinarerna vars värde krävde en ansenlig kvantitet för att nå betydelse och med en kvalitet som mest liknade ett mjukt toapapper från Lambi.
Rullbandet stannar och plötsligt hör jag bredvid mig: “Eine kasse” varpå kassörskan svarar frågande, How many? Och på den frågan replikeras snabbt “Una”. Denna gången är det min mamma som får feeling i en mataffär på Balkan. Med både tyska och spanska navigerar hon sig fram i landet som för övrigt kanske mest föredrog eller för den delen bara förstod slaviska språk.
Vad säger det här om mina föräldrar?
Jo att de valde att ta med mig och min syster för att semestra runt om i Europa. Att språk är till för att användas, skit samma var. Att få feeling är viktigare än att alltid vara korrekt. Dessutom har jag fått simma i det gudomligt vackra och blåa Adriatiska havet och fått ta del av Mona-Lisas gåtfulla leende, och mycket mer. Och för det är jag evigt tacksam!
fredag 6 november 2015
Kändistätt
I takt med att våra TV-apparater blir allt plattare kan man också konstatera att utbudet av TV-program känns rätt platt. Enkelspårigt och förutsägbart. Vissa kanaler faller in i en slags kvantitetskoma snarare än kvalitativ bredd. För hur många kändisprogram mäktar vi egentligen med? Det har under en längre tid bakats och lagats mat, först bara i undervisningssyfte, men nu under senare tid ska det även tävlas. Och vanliga människor har bytts ut mot kändisar. Kändisarna tar numera också stor plats när de bjuder in sina kändiskollegor till stugor, lägenheter, slott och herresäten.
Gästerna består också av kända profiler från Sveriges kändiselit och alla tycks ha något att berätta. Det betvivlar jag självklart inte. Men när alla kanaler hoppar på framgångståget i att sända kändisar som äter mat hos varandra tenderar tidsrymden mellan 20-22 en vardagkväll att bli ett enda mingelparty signerat Bindefeldt.
Moderna soffgrupper, antika kandelabrar, trendiga pepparkvarnar, lurviga husdjur och mysiga soffkuddar visas upp på bästa sändningstid och vi får en inblick i våra kändisars privat liv. Hur svårt det var under en tid, hur lätt det går ibland och sen skrattar alla i kör över någon som bjuder på det lilla extra. I slutet summerar alla hur trevlig det varit och huvudpersonen tycker det känns roligt att få ha kommit lite närmare sina gäster eller tvärtom. Under eftertexten ljuder en vacker sång och solen går ner.
Jag har egentligen inga problem med den här typen av program. Men som alltid blir framgångsvågen över en viss typ av TV så intensiv att jag tröttnat innan andra säsongens halvlek. Därefter fortsätter kanalerna i sju säsonger till.
Gästerna består också av kända profiler från Sveriges kändiselit och alla tycks ha något att berätta. Det betvivlar jag självklart inte. Men när alla kanaler hoppar på framgångståget i att sända kändisar som äter mat hos varandra tenderar tidsrymden mellan 20-22 en vardagkväll att bli ett enda mingelparty signerat Bindefeldt.
Moderna soffgrupper, antika kandelabrar, trendiga pepparkvarnar, lurviga husdjur och mysiga soffkuddar visas upp på bästa sändningstid och vi får en inblick i våra kändisars privat liv. Hur svårt det var under en tid, hur lätt det går ibland och sen skrattar alla i kör över någon som bjuder på det lilla extra. I slutet summerar alla hur trevlig det varit och huvudpersonen tycker det känns roligt att få ha kommit lite närmare sina gäster eller tvärtom. Under eftertexten ljuder en vacker sång och solen går ner.
Jag har egentligen inga problem med den här typen av program. Men som alltid blir framgångsvågen över en viss typ av TV så intensiv att jag tröttnat innan andra säsongens halvlek. Därefter fortsätter kanalerna i sju säsonger till.
tisdag 29 september 2015
Guds sätt att visa sig
Vladimir Putin och Barack Obama möttes igår på FN:s högkvarter i New York. Detta var på dagen efter den dramatiska blodmånens spektakulära show på himlen. Kvinnan i Ring P1 hade långtgående teorier om att detta var Guds sätt att visa sig på himlen. Vetenskapsmännen förklarar det med att Jorden hamnat mellan solen och månen och att solens starka ljus gör månen extra röd och månens exceptionellt nära läge till jorden gör att den ser större ut.
Två teorier som står i motsats till varandra och som delar vetenskapsmän och starkt troende i två läger. Obama och Putin är två herrar som inte heller drar åt samma håll nu för tiden. Båda gissar jag har en tro men jag vet inte hur de skulle förklara blodmånens uppenbarelse på stjärnhimlen. Men, igår var de överrens om en sak. Nämligen att terrorism inte är bra. Jag blir varm i kroppen när jag hör två av världens mäktigaste ledare som säger att de är överrens om något så fruktansvärt som terrorism. Visserligen inte i ett samtal dem emellan utan i var sitt tal. Exakt hur de ska lösa problemet är däremot något som de inte är överrens om. Och idag flyger Putin hem igen.
Jag vet inte hur långt de kom bakom stängda dörrar men jag gissar att blodmånen ändå fick ett litet genomslag i de bilaterala samtalen nationerna emellan. På Facebook fick blodmånen ett enormt genomslag. Medlemmar ur det sociala nätverket Facebook ställde sina klockor i arla morgonstund för att se och bevittna Gud eller solens ljus mot månen, beroende på hur man tolkat detta sällan återkommande fenomen. Och det fina med Facebook är att dagen efter kan man bevittna 40 bilder på röda månar till morgonkaffet utan att behöva ställa någon klocka.
Detta är ingen kritik mot er amatörastronomer, jag är tacksam därför att jag inte orkade denna gången. Annars är jag faktiskt ganska intresserad av att se Gud som en röd boll på himlen.
På tal om bollar. Allsvenskan drar ihop sig och spänningen tätnar. Ur ett perspektiv, det rent sportsliga så ser det det riktigt intressant ut för de som håller på IFK-lag. Som vi alla vet är ju blåvita tröjor de som mest och bäst kan förmedla denna konstform. Det randigt blåvita däremot, är och förblir Guds sätt att visa sig på fotbollsplanen. Men i samma stund som den allsmäktiga fotbollen äger rum på Sveriges framsida, vill ett kollektivt haveri önska livet ur någon som ligger medvetslös på planen på andra sidan Sverige. Till ljuset av bengaler som gör att Allsvenska kanske får flyttas fram till julhandeln för alla avbrott.
Men kanske är fotbollen som ett toppmöte i FN? Alla är medvetna och överrens om var problemet ligger. Men oförmögna att komma överrens om hur man ska lösa problemen. Polisen har nu klassat bengaler som ett arbetsmiljöproblem, (det är förbjudet tom.) och den "lilla klick" som ställer till elände får fortsatt förtroende att vara just en liten klick.
Men låt oss vara överrens om tre saker: Terrorism är inte bra, att önska livet ur någon på en fotbollsplan är inte heller bra och Guds sätt att visa sig på himlen är en tolkningsfråga.
Tack för mig,
Två teorier som står i motsats till varandra och som delar vetenskapsmän och starkt troende i två läger. Obama och Putin är två herrar som inte heller drar åt samma håll nu för tiden. Båda gissar jag har en tro men jag vet inte hur de skulle förklara blodmånens uppenbarelse på stjärnhimlen. Men, igår var de överrens om en sak. Nämligen att terrorism inte är bra. Jag blir varm i kroppen när jag hör två av världens mäktigaste ledare som säger att de är överrens om något så fruktansvärt som terrorism. Visserligen inte i ett samtal dem emellan utan i var sitt tal. Exakt hur de ska lösa problemet är däremot något som de inte är överrens om. Och idag flyger Putin hem igen.
Jag vet inte hur långt de kom bakom stängda dörrar men jag gissar att blodmånen ändå fick ett litet genomslag i de bilaterala samtalen nationerna emellan. På Facebook fick blodmånen ett enormt genomslag. Medlemmar ur det sociala nätverket Facebook ställde sina klockor i arla morgonstund för att se och bevittna Gud eller solens ljus mot månen, beroende på hur man tolkat detta sällan återkommande fenomen. Och det fina med Facebook är att dagen efter kan man bevittna 40 bilder på röda månar till morgonkaffet utan att behöva ställa någon klocka.
Detta är ingen kritik mot er amatörastronomer, jag är tacksam därför att jag inte orkade denna gången. Annars är jag faktiskt ganska intresserad av att se Gud som en röd boll på himlen.
På tal om bollar. Allsvenskan drar ihop sig och spänningen tätnar. Ur ett perspektiv, det rent sportsliga så ser det det riktigt intressant ut för de som håller på IFK-lag. Som vi alla vet är ju blåvita tröjor de som mest och bäst kan förmedla denna konstform. Det randigt blåvita däremot, är och förblir Guds sätt att visa sig på fotbollsplanen. Men i samma stund som den allsmäktiga fotbollen äger rum på Sveriges framsida, vill ett kollektivt haveri önska livet ur någon som ligger medvetslös på planen på andra sidan Sverige. Till ljuset av bengaler som gör att Allsvenska kanske får flyttas fram till julhandeln för alla avbrott.
Men kanske är fotbollen som ett toppmöte i FN? Alla är medvetna och överrens om var problemet ligger. Men oförmögna att komma överrens om hur man ska lösa problemen. Polisen har nu klassat bengaler som ett arbetsmiljöproblem, (det är förbjudet tom.) och den "lilla klick" som ställer till elände får fortsatt förtroende att vara just en liten klick.
Men låt oss vara överrens om tre saker: Terrorism är inte bra, att önska livet ur någon på en fotbollsplan är inte heller bra och Guds sätt att visa sig på himlen är en tolkningsfråga.
Tack för mig,
måndag 29 juni 2015
Till affären en gång till
Jag står i fas med att sätta ihop pannkakssmet för 20 pannkakor när jag öppnar kylskåpet för att ta fram äggen. Och upptäcker förskräckt att jag glömt köpa just ägg. Ändå var jag i affären för en timma sen. Frustrationen över min tankspriddhet blir översvallande och jag svär tre utav svenskans vanligaste ord med eftertryck. Helvetes jävla fan! Det känns ju lite bättre direkt efteråt men äggen kommer inte hem av sig själv.
Sonen har precis satt sig i TV soffan framför en film med det efterlängtade lördagsgodiset och jag inser att jag behöver dra upp honom ur det för att åka och handla ägg. Helvet........! IGEN, nä fortfarande inga ägg. Jag måste alltså åka till affären på nytt. Morgondagens matsäck står på spel och jag är 100 % inställd på pannkakor. Köpte ju trots allt mjöl och mjölk för en timme sen just för att det skulle bli pannkakor.
15 minuter senare har jag äggen hemma. Jag bedömde grabben som såpass mogen att han kunde stanna hemma under den tiden. Han fick inte äta godis under tiden men filmen stod på och det gick ingen nöd på honom. Med ett glas rödvin i näven och en bytta med pannkakssmet stod jag nu redo för att börja steka. Jag erkänner att det gick en del energi bara av att svära och tvingas ut och handla en gång till. Men nu så. Lugn och harmonisk vände jag pannkaka efter pannkaka och ingen gick sönder.
Sommar i P1 är för mig en fantastisk möjlighet att försvinna i en annan persons berättelse. Ofta är det väldigt intressant och ju mer okänd personen är för mig desto mer intressant tycker jag det är. Det mest kända vet man ju ändå rätt mycket om känns det som. Men torsdagens program slår nog ändå det mesta. Journalisten, utrikeskorrespondenten och författaren Terese Cristiansson berättar om hur livet är för andra på helvetets kant. Långt bortom uteblivna ägg i kylskåpet, bara fem veckor semester och de långa köerna i midsommartrafiken.
Berättelsen ger mig inte bara kalla kårar, för den är oerhörd hemsk på många sätt. Den blir en smärtsam påminnelse om att allt "otäckt" eller "smärtsamt" som vi utsätts för här i västvärlden framstår som riktigt små bagateller i jämförelse. Att som liten flicka helt sakna ansikte efter en amerikansk drönarattack, få sin bostad förstörd av missiler medan du befinner dig i den eller att du som kvinna våldtas i en sk. barnfabrik för att sedan sälja det nyfödda barnet vidare med eller utan moderkaka kan få självaste Greklandkrisen att framstå som liten.
Att folk är på flykt blir inte svårt att förstå efter att ha lyssnat på det program. Vad hade man själv gjort? Vi lever självklart våra egna liv häruppe. Våra bekymmer kan verka stora och svårlösta men mitt i den värsta krisen när jag upptäckte att äggkartongens innehåll inte räckte för 20 pannkakor kan jag erkänna att jag inte under något tillfälle övervägde att lämna landet. Jag känner aldrig riktig att något utav det som jag upplever som jobbigt i mitt liv är av sådan karaktär att jag måste fly. Men att 51 miljoner är på flykt runt om i världen pga. betydligt allvarligare orsaker. Det hjälper Terese Cristianssons berättelse till med. Så helvetes jävla fan, borde kanske användas i direkt anslutning till programmet. I ett mer relevant dilemma än att jag var tvungen att åka till affären en gång till.
Reflektion är självklart frivilligt men för mig fungerar det som en katalysator för mina egna smutsiga och självupptagna små bekymmer och ett sätt att sätta värde på det man har.
Sonen har precis satt sig i TV soffan framför en film med det efterlängtade lördagsgodiset och jag inser att jag behöver dra upp honom ur det för att åka och handla ägg. Helvet........! IGEN, nä fortfarande inga ägg. Jag måste alltså åka till affären på nytt. Morgondagens matsäck står på spel och jag är 100 % inställd på pannkakor. Köpte ju trots allt mjöl och mjölk för en timme sen just för att det skulle bli pannkakor.
15 minuter senare har jag äggen hemma. Jag bedömde grabben som såpass mogen att han kunde stanna hemma under den tiden. Han fick inte äta godis under tiden men filmen stod på och det gick ingen nöd på honom. Med ett glas rödvin i näven och en bytta med pannkakssmet stod jag nu redo för att börja steka. Jag erkänner att det gick en del energi bara av att svära och tvingas ut och handla en gång till. Men nu så. Lugn och harmonisk vände jag pannkaka efter pannkaka och ingen gick sönder.
Sommar i P1 är för mig en fantastisk möjlighet att försvinna i en annan persons berättelse. Ofta är det väldigt intressant och ju mer okänd personen är för mig desto mer intressant tycker jag det är. Det mest kända vet man ju ändå rätt mycket om känns det som. Men torsdagens program slår nog ändå det mesta. Journalisten, utrikeskorrespondenten och författaren Terese Cristiansson berättar om hur livet är för andra på helvetets kant. Långt bortom uteblivna ägg i kylskåpet, bara fem veckor semester och de långa köerna i midsommartrafiken.
Berättelsen ger mig inte bara kalla kårar, för den är oerhörd hemsk på många sätt. Den blir en smärtsam påminnelse om att allt "otäckt" eller "smärtsamt" som vi utsätts för här i västvärlden framstår som riktigt små bagateller i jämförelse. Att som liten flicka helt sakna ansikte efter en amerikansk drönarattack, få sin bostad förstörd av missiler medan du befinner dig i den eller att du som kvinna våldtas i en sk. barnfabrik för att sedan sälja det nyfödda barnet vidare med eller utan moderkaka kan få självaste Greklandkrisen att framstå som liten.
Att folk är på flykt blir inte svårt att förstå efter att ha lyssnat på det program. Vad hade man själv gjort? Vi lever självklart våra egna liv häruppe. Våra bekymmer kan verka stora och svårlösta men mitt i den värsta krisen när jag upptäckte att äggkartongens innehåll inte räckte för 20 pannkakor kan jag erkänna att jag inte under något tillfälle övervägde att lämna landet. Jag känner aldrig riktig att något utav det som jag upplever som jobbigt i mitt liv är av sådan karaktär att jag måste fly. Men att 51 miljoner är på flykt runt om i världen pga. betydligt allvarligare orsaker. Det hjälper Terese Cristianssons berättelse till med. Så helvetes jävla fan, borde kanske användas i direkt anslutning till programmet. I ett mer relevant dilemma än att jag var tvungen att åka till affären en gång till.
Reflektion är självklart frivilligt men för mig fungerar det som en katalysator för mina egna smutsiga och självupptagna små bekymmer och ett sätt att sätta värde på det man har.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)