Våren kommer till skolan

Kommer ihåg när man kom till skolan efter ett lov. Fröken hade med olika färger skrivit och ritat på griffeltavlan ett "välkommen" som meddelande. Kritorna låg på den lilla hyllan i nederkant på tavlan och skrivstilen var fortfarande ett begrepp. Skulle man lyssna på ett inslag kom en rullbandspelare på en halvmeter in i klassrummet på hjul. Ergonomin var säkert viktigt redan då även om tennisbollarna på stolsbenen inte fanns. Kartrummen låg på vinden, pennvässaren var väl monterad på katedern och ordet klassföreståndare visade att skolan minsann hade auktoritet. Detta var lång tid innan det var straffbart att säga något annat än pedagog

När jag idag stiger in i min 9-åriga dotters klassrum för att vara med en halvdag i klassen möts vi av Antonio Vivaldis mästerverk, våren. Självklart uppspelad med betydligt modernare metoder än en rullbandspelare. Tonerna är inte bara ett musikstycke i sig. Jag tror att den fenomenalt duktiga pedagogen ser musiken som en slags luciasång, en ingångslåt med finess, i syfte att skapa ett lugnt och fridfullt återseende efter en veckas sportlov. Men det slutar inte där. Den duktiga pedagogen nöjer sig inte bara med att få en lugn start. Ur kompositionen kan man nämligen fånga upp något som ligger henne varmt om hjärtat, våren. Så i lärande syfte väver hon in ett lärande på alla plan. Den inledande lektionen handlar om snödroppar, smältande snö, klassisk musik och en påminnelse om att årets första vårmånad står i antågande.

I taket hänger en projektor, barnen har egna whiteboards, och stolarna är anpassade för barnen. Datorer är ett naturligt inslag i klassrummet och överallt påminns man om att kunskapens hus är till 100% anpassad för barnens skull. Det är imponerande tycker jag. Matematik är inte bara sida upp och sida ner för att se vem som är snabbast, det är vägen till svaret som är det intressanta. Vägen eller vägarna för att nå ett svar är viktigare än själva svaret. Det blir nästan ett filosofiskt tillvägagångssätt i detta annars så konkreta ämne.

Skolans modernisering är på många sätt till det bättre. Jag vågar säga nästan i alla fall. Jag tror man lär för livet nu. Sättet man lär ut på nu fastnar säkert på ett bättre sätt och barnen lär sig från början att ifrågasätta. Och i denna lugna klass kan man bara konstatera att skolans kanske viktigaste redskap är en bra pedagog som brinner för sitt arbete och tycker om att jobba med barn. Vivaldi må vara en gammal kompositör, men hans musik kan ändå på ett modernt sätt skapa harmoni för ett aktivt lärande.

Till alla föräldrar från 70-talet: ta er gärna tiden att följ med era barn till skolan. Det är kul att se hur barnen är där. Bli inte förvånade om de är noga med att ställa i ordning saker efter sig, inte avbryter någon annan när de pratar eller tar på sig ytterkläder utan att man behöver tjata.
Dessutom lär man sig saker när man är där som vuxen.

Att göra en höna av.......

Trilla av pinn. Någon är högsta hönset. Tupp i hönsgården. Att vara hackkyckling. Fara runt som en yr höna. Livet på en pinne.

Är det en slump att metaforernas mecka ligger i hönsgården. Eller vad beror det på att människans vilja att likna våra beteende med hönsen tycks vara så väl representerade i metaforer? Vi känner ju till att spindeln, bollarna i luften och navet utgår från geometriska former och att de gärna lyfter fram människans goda kunskaper i att fungera som någon som har koll. Hackkyckling, trilla av pinn och fara runt som en yr (eller äggsjuk) höna höjer knappast människans trovärdighet som driftiga gestalter. Ändå är hönsen väldigt sociala djur sägs det.

Att slänga sig med metaforer är som att balansera på en skör tråd, kanske likt den som ett antal elefanter balanserar på i en välkänd sång. Jag tycker att det krävs en enorm språkkunskap och en  knivskarp tajming för att klara av detta. Att på fullaste allvar flitigt använda detta utan att göra det rätt är enligt mig att pissa på språket. En allvarlig överträdelse.

Livet på en pinne däremot är ungefär detsamma som att ha det gott. Det innebär alltså att tuppar och hönor kanske på många sätt faktiskt liknar oss i våra social beteenden och att vi därigenom på ett igenkännande sätt lätt kunde hitta bildliga uttryckssätt i språket. Förr i tiden hade nästan varenda människa en eller flera hönor och steget är förmodligen inte längre än att det var en spegelbild av oss själva. Och behovet av att sätta poetiska ord på vårt sociala samspel var därav lika naturligt som att trilla av pinn en vacker dag.

Kvinnan på parkeringen betraktade mig uppifrån och ner när där jag stod helt färdig efter min premiärtur i längdspåret. Jag tror hon såg mig som tillräckligt pålitlig, för hon frågade vilken valla som gäller idag. "Kör du på burk idag eller?"
Ja, blått svarade jag förtroendeingivande. Blått även på glidet faktiskt, ännu mer  trovärdigt.
"Jag tänkte det" och så nickade hon vänligt.

Varpå jag slängde till med: "Även en höna behöver bra glid"

Gilla kultur och du blir smart

Jag tar till mig av nyheterna nu på morgonen. Att kultur gör dig smartare. Vid födseln tar vi med oss en musikalisk, språklig och matematisk instinkt. För samtidig träning av detta gör det instinkten starkare. Vi blir smartare. Jag har länge misstänkt detta. Nu är det fastställt av en professor i biologi vid namn Gunnar Bjursell. Han har ägnat 15 år till detta och få ifrågasätter längre kulturens positiva effekter.

Min bok vid nattduksbordet, kvällens biobesök om Håkan Hellströms sommarkonsert på Ullevi och helgens schackbatalj med dottern visar att jag är på rätt väg att bli smartare. Min vardag består av kultur. Äntligen en forskning som inte ger cancer tänker jag.

Den nya regeringen föreslog en ökning på kulturbudgeten med 252 miljoner. Kanske skulle man kunna säga att regeringen ville göra Sverige 252 miljoner smartare. Detta är i kulturell och därmed också flummig mening fullt mätbart så klart. Gratis inträde till museum, satsningar på kultur i miljonprogrammen och en ny biblioteksstrategi m.m. Tänka sig 252 miljoner i ökning. Dock bara 0,8 % av budgeten vilket vissa hade vela skulle vara 1%. Men ändå.

Men som vi vet röstades den här intelligenshöjningen ner av partier på den högra sidan av mittlinjen. De sa alltså därmed nej till smartare befolkning. Konstigt tycker jag. Kulturen som är så viktig! En ny nationell biblioteksstrategi ställs mot förbifart Stockholm. Varje dag förlorar Sverige 4 miljoner kronor i att motorvägsbygget står still. Kanske blir Sveriges folk 172.602 kronor dummare varje dag av att kulturbudgeten röstades ner, vad vet jag? Uteblivet stöd till kulturen kanske är marginellt när det gäller dumhet?

Det sägs att om alla på Jorden levde som vi i Sverige skulle Jordens resurser redan ta slut i April. Men det är klart, med fortsatta satsningar på tung biltrafik kan vi ta en förbifart genom april och sätta 
Jordens resurser på spel lagom till Marie Bebådelsedag, Våffeldagen istället. Som grädde på moset så att säga. Nej kulturen är som ni förstår Sveriges viktigaste fråga när det gäller människans existens. Mer pengar till kulturen borde vara en prioriterad fråga.

Smart som jag är har jag insett detta när jag satt på en gren och funderade på tillvaron.

Lite närmare Gud!

Utanför fönstret jobbar den ena Rolls-Royce motorn på för fullt. Den sexbladiga propellerns fart gör att man bara ser en cirkel runt om den spetsiga aluminiumkåpan och i den reflekteras en blodröd sol som snart håller på att sjunka ner genom det kritvita molntäcket som döljer Sverige under sig. Att blogga så nära himmelriket blir nästan en religös upplevelse, särskilt med tanke på att jag rent geografiskt befinner mig där men också för att omgivningen och ljudet av ett flygplan skänker mig en tillfredsställelse likt den en starkt troende kan tänkas uppleva vid Pärleporten.

Jag har stor respekt för de som tror på en Gud. Och jag har en stor respekt för vad den Guden kan åstadkomma åt de som väljer att tro på den. Min farmor försökte i många år att med stor ödmjukhet och med en lågmäld stil lyfta fram det religiösa budskapets främsta argument. Hennes taktik var aldrig påtvingande eller jobbig. Hon ville lyfta fram det positiva och se om det bet även på mig. Men hon respekterade att man inte delade hennes syn. Farmor bjöd med jämna mellanrum upp mig till sin lägenhet på ett glas Herrljungas äppelcider. Det blev på något sätt min biljett in till det filosofiska rummet. En ömsesidig respekt oss emellan för vad vi trodde på eller inte och om livets stora och små skeden.

Mycket har jag lärt mig i livet genom mina föräldrar och skolan osv. Hela paketet från tal, motorik, sportintresse, läxhjälp, sommarjobb, ekonomisk stöttning, värderingar och mycket mer kan tillskrivas mina föräldrar. Och de har gjort det bra. Men med all sannolikhet är det min farmor som har satt in personen Johan i ett större perspektiv. Med den syrliga och lätt fruktiga eftersmaken av äppelcider och blicken vilandes på tavlan med tjock guldram runt filosoferade farmor och jag över de stora frågorna i livet. Om vikten av att alla är lika värda, att man klarar sig bra här i livet utan en massa materiella ting, osjälviskhet, ödmjukhet, att kunna förlåta och att leva här och nu. Och om Gud och Dag Hammarsköld. Boken med hans texter låg alltid framme.

Farmors tappra och lågmälda försök till att sprida sin tro vidare till mig lyckades aldrig men i nederlagets stund över att inte kunna sprida Guds budskap var hennes storhet att respektera att jag hade en annan åsikt. Men det var inte bara allvar och filosofiska turer på fjärde våningen. Hennes humor vilar än över den Danielssonska släkten och det är hon starkt bidragande till. Skratten låg aldrig långt borta. I dessa tider av allvar, intolerans och oro i världen saknar man ett glas cider, filosofi och ett rejält asgarv på fjärde våningen.

Om jag nu skulle befinna mig nära någon Gud så är jag det här på 25000 fot i ett turboproppflygplan? Själsligt, absolut! Men det är Vetenskapen har tagit mig till himlen idag. Närmare Gud än så här kommer jag nog inte. Men jag respekterar er som tror på något annat.
Om jag nu skulle befinna mig nära Småland så är jag det nu. Fasten seatbelt-skylten har tänts och vi går ner för landning. Rolls-Royce motorerna går nu på tomgång och överröstas av förre jordbruks- och landsbyggdsminister Eskil Erlandssons utpräglade småländska i sätet bredvid.

"Cabincrew, 10 minutes to landing"

Oroande nyheter

Vi är inne i ett läge där nyhetstorka inte existerar. Vi utsätts just nu av en explosiv nyhetsrapportering i samtliga medier och just nu går det inte att undgå den negativa klang och dystra besked som strömmar ut ifrån vår omvärld. Ubåtsjakt, Ebola, IS framfart, flyktingströmmar och oroligheter i Hongkong. En ständig ström av obekväma nyheter når oss varje kväll i nyhetssändningar och i våra mobiler dagtid. Vi har dessutom nyligen lämnat en het inrikesrapportering om riksdagsvalet och det oroliga parlamentariska läget osv. Så håller det på.

Man nästan längtar efter följande löpsedel på kvällstidningarna:

"Så blir vädret på nyårsafton, ny 70-dygns prognos för hela Sverige" eller varför inte: "Så mycket tjänar din granne"
De där matiga rubrikerna som bara tvingar en till att köpa ett lösnummer om något som inte påverkar ens mentala status. De där raderna som berättar att grannen din faktiskt har gjort bra val i livet och tjänar en slant på det.

Men samtidigt är det ju medias uppgift att rapportera om vad som händer, med all rätta även om rapportering kring vart vi letar efter ubåtar inte ger oss någon större eloge, rent underrätelsemässigt sett kanske. I morgon ska försvaret utöka området för sitt sökande till Kungsfjädern också. Långt där nere i djupet når nyheten först matrosen vid telegrafen, han i sin tur lämnar över utskriften till sin chef som springer vidare i trånga utrymmen och lämnar över pappret till sin chef. Den chefen klättrar upp för en liten stålstege och lämnar över till lägsta chefen inom högsta ledningen, som i sin tur lämnar över pappret osv. osv. 

Till slut hamnar pappret eller ska jag kanske säga matrosens iPhone med den senaste uppdateringen från Aftonbladet hos en vitskäggig kommendörkapten eller vad det nu heter. Kaptenen tittar på seconden och nickar i samförstånd och utför ordern. Ny kurs, ny fjärd. Orden uppläses ytterligare 
fyra gånger för att säkerställa att den är rätt och den röda lampan 
( saftblandaren) roterar och ger ett starkt sken av varnande karaktär. Svetten lackar på alla inblandade. Jakten på Röd Oktober har inletts.

Mitt i den allvarliga rapporteringen av händelser i världen frågar mina barn, kan vi inte sätta på Karate Kid II? Min första tanke är: nej inte mera våld nu. Men samtidigt kan jag inte låta bli att utnyttja Mr. Miyagis stående mantra, att våld inte ska bekämpas med våld. Utan bara i självförsvar. Och att svaren kommer inifrån, inte genom handen, knät eller foten. Mr. Miyagis teoretiska karatelektioner blir på något sätt en motvikt till det dystra läget, en påminnelse om att det är bättre att klippa och sköta om ett litet banzaiträd, att vårda det med kärlek så att dess rötter växer och blir starka, än att slåss.

Om mina unga barn förstår budskapet är ännu för tidigt att säga. Men när Miyagi nyper fienden i nästan i stället för att döda. Ja då är det en seger i sig.

Kavla upp ärmarna!

Agneta vänder timglaset och Gunde skrattar i falsett. Endast Fader Foura är utbytt. De trogna nyckelbärarna springer lojalt före de tävlande i fångarna på Fortet. Och till och med ormarna och spindlarna känns igen. Man kan lugnt säga att de tar ansvar för programidén. Och alla försök till programförstörande inslag utifrån stävjas genom en långtgående samarbete mellan lojala ledande personer i programstyrelsen. Även om programmet känns aningen uttjatat så kan man lita på att de tar ansvar även efter nästa säsong.

I Riksdagsvalet förra veckan lovade många politiker att ta ansvar för Sverige. Man såg sina väljare i ögonen och lovade dyrt och heligt att ta ansvar. Visserligen i utbyte mot en röst på just dem. Att känna en viss bitterhet över att ha gjort ett dåligt val är självklart förståeligt, men om Sverige nu inte ska drabbas av ännu större politikerförakt än den som råder inom SD:s väljarkår så är det dags att kavla upp ärmarna och ta ansvar för det parlamentariska läget. Oavsett om man gillar Stefan Löfven eller inte. En utsträckt arm över blockgränserna är kanske just det som väljarna faktiskt önskar. 

Det kanske är just det som det svenska folket har sagt. Vi vill inte ha pajkastning. Vi vill ha en stabil ekonomi, en bra vård och omsorgspolitik, en välfungerande skola, en levande storstad och landsbygd, en miljöpolitik som håller i längden, ett företagsklimat som gynnar både och stora och små företag och faktiskt, ett samarbete över blockgränserna. Ett samarbete som hindrar främlingsfientliga inslag från att växa. Det kanske är just det mandatet vi har gett er och Stefan Löfven har fått den otacksamma rollen att sätta ihop detta.

Det är alltså dags att kavla upp ärmarna och börja ta ansvar för Sverige på riktigt. Precis som Gunde och Agneta gör, både bokstavligt och bildligt talat. Vänd på timglaset, tiden är knapp. I den här cellen krävs samarbete och list. Stefan har 7 [sjo] nycklar (Partier) till förfogande 6 st. som kan öppna dörrar och 1 som stänger dörrar. I ett demokratiskt Sverige segrar tack och lov majoriteten och demokratisk ordning, därför tar ni debatten på alla områden. Visa det svenska folket att mångfalden i partitillhörigheten går att jobba med även om det parlamentariska läget är lite tuffare än innan.

Nu till något helt annat. 

I natt fick Kiruna snö, lite sen snöpremiär skulle jag säga. Själv har man ju varit på snö i dagarna två för att testa sortimentet på skidor, snackat valla i bodarna och tränat höghöjd (12 meter). Jag var lite orolig för om jag skulle få fäste med mina nya tights och om skidor utan stålkant och säkerhetsbindning skulle ge mig den kontroll jag eftersökte. Men detta blev en dubbel glädje när jag insåg att alla timmar framför vinterstudion gett mig viktig kunskap i hur man åker längdskidor. Jag kände också glädje över den talang som visade sig finnas bakom mina 194 centimeter. Men jag upptäckte också en ödmjukhet över de som tar sig igenom 9 mil på skidor i mars varje år.

Beundran för det globala engagemanget

När Martin Shibbye och Johan Person greps och anklagades för terrorism tänkte jag att de får f-n skylla sig själva. Vad ska dem där och göra? Efter snart 300 sidor i deras egen bok är jag av en annan uppfattning.

Läkare utan gränser eller MSF Médecins sans Frontières som det så vackert heter på franska beger sig till Västafrika för att bekämpa den rådande ebolaepidemin. Den isländska sjuksköterskan kände att hon ville hjälpa till och åkte ner för att bistå.

Lena Endres dotter Rosanna klättrade upp på en oljerigg i Barents hav för att protestera mot Statoils planer att borra efter olja i Arktis.

Samtliga personer som är inblandade utsätter sig för enorma risker för att göra något de tror på. Nämligen en bättre värld. Att vilja rapportera och berätta om fruktansvärda förföljelser och mord där inga andra journalister tidigare varit. Att ge sig in i ett område där ebolavirus sprider sig snabbare än vinden. Och att klättra upp från ett stormigt hav upp på en stålbarriär för ett gott syfte för miljön. Det är är människor som jag känner stor beundran för. De har därmed suddat ut alla nationsgränser och den främlingsfientliga politik som drivs lite här och var blir i sammanhanget i det närmaste patetisk. De jobbar globalt.

Deras arbete är globalt. De ser Jorden som en plats för alla och inser konsekvenserna om vi inte agerar nu. Jag beundrar dem, inte bara för deras mod att se döden i vitögat. Jag beundrar dem för deras sätt att vilja förändra i praktiken. Att sitta här och blogga om vad som är rätt och fel blir i skrivande stund nästan löjligt men detta är ändå mitt beundrarbrev till de som vågar.
Vågar förändra världen. Låter stort och pretentiöst men de gör ju verkligen något.

I ämnet förebilder är ju mamma och pappa de första man ser upp till. Pappa var bra på att snickra och mamma var bra på att skriva och formulera sig. Storasyskon låg ju inte heller långt bort att beundra om de nu inte retades förstås. Brandmän och poliser kom senare, idrottsidoler osv. Och nu har man landat i globala hjältar som får självaste Robin Hood att se ut som en gröngöling i sammanhanget även om han stod för något gott. Och tänk att en litterär medeltidsgestalt från så tidig som 1200-talets England kanske ändå satt på lösningen till många utav världens globala utmaningar. Att minska klyftorna.

När jag gillade Robin Hood som mest var det inte för hans solidariska handlingar. Han kunde skjuta en pil i mitten av en tavla och sen skicka iväg en ny som klyvde den första på mitten. Och så var han klädd i gröna trikåer. Vad visste jag om utjämningspolitik då? Killen var ju bra med båge och pil.

Och kanske måste vi spänna vår egen båge några snäpp och blicka en bit utanför bloggar om mat, kroppsideal och val av fredagsmys. Och se att den värld vi bor i inte mår bra av att stänga ute våra medmänniskor, att vårt eget bilkörande inte håller i längden, och att vi har rätt att älska vem vi vill. Ett slag för tolerans, medmänsklighet och miljö med andra ord. Det kanske är naivt att tro de globala utmaningar hänger på dessa tre? En är i alla fall helt avgörande, det vet vi. På vägen till en bättre värld vill jag ändå tro att samarbete är den rätta vägen och då tror jag mer på medmänsklighet och tolerans än att dela in oss i vi och dom.