Oroande nyheter

Vi är inne i ett läge där nyhetstorka inte existerar. Vi utsätts just nu av en explosiv nyhetsrapportering i samtliga medier och just nu går det inte att undgå den negativa klang och dystra besked som strömmar ut ifrån vår omvärld. Ubåtsjakt, Ebola, IS framfart, flyktingströmmar och oroligheter i Hongkong. En ständig ström av obekväma nyheter når oss varje kväll i nyhetssändningar och i våra mobiler dagtid. Vi har dessutom nyligen lämnat en het inrikesrapportering om riksdagsvalet och det oroliga parlamentariska läget osv. Så håller det på.

Man nästan längtar efter följande löpsedel på kvällstidningarna:

"Så blir vädret på nyårsafton, ny 70-dygns prognos för hela Sverige" eller varför inte: "Så mycket tjänar din granne"
De där matiga rubrikerna som bara tvingar en till att köpa ett lösnummer om något som inte påverkar ens mentala status. De där raderna som berättar att grannen din faktiskt har gjort bra val i livet och tjänar en slant på det.

Men samtidigt är det ju medias uppgift att rapportera om vad som händer, med all rätta även om rapportering kring vart vi letar efter ubåtar inte ger oss någon större eloge, rent underrätelsemässigt sett kanske. I morgon ska försvaret utöka området för sitt sökande till Kungsfjädern också. Långt där nere i djupet når nyheten först matrosen vid telegrafen, han i sin tur lämnar över utskriften till sin chef som springer vidare i trånga utrymmen och lämnar över pappret till sin chef. Den chefen klättrar upp för en liten stålstege och lämnar över till lägsta chefen inom högsta ledningen, som i sin tur lämnar över pappret osv. osv. 

Till slut hamnar pappret eller ska jag kanske säga matrosens iPhone med den senaste uppdateringen från Aftonbladet hos en vitskäggig kommendörkapten eller vad det nu heter. Kaptenen tittar på seconden och nickar i samförstånd och utför ordern. Ny kurs, ny fjärd. Orden uppläses ytterligare 
fyra gånger för att säkerställa att den är rätt och den röda lampan 
( saftblandaren) roterar och ger ett starkt sken av varnande karaktär. Svetten lackar på alla inblandade. Jakten på Röd Oktober har inletts.

Mitt i den allvarliga rapporteringen av händelser i världen frågar mina barn, kan vi inte sätta på Karate Kid II? Min första tanke är: nej inte mera våld nu. Men samtidigt kan jag inte låta bli att utnyttja Mr. Miyagis stående mantra, att våld inte ska bekämpas med våld. Utan bara i självförsvar. Och att svaren kommer inifrån, inte genom handen, knät eller foten. Mr. Miyagis teoretiska karatelektioner blir på något sätt en motvikt till det dystra läget, en påminnelse om att det är bättre att klippa och sköta om ett litet banzaiträd, att vårda det med kärlek så att dess rötter växer och blir starka, än att slåss.

Om mina unga barn förstår budskapet är ännu för tidigt att säga. Men när Miyagi nyper fienden i nästan i stället för att döda. Ja då är det en seger i sig.

Kavla upp ärmarna!

Agneta vänder timglaset och Gunde skrattar i falsett. Endast Fader Foura är utbytt. De trogna nyckelbärarna springer lojalt före de tävlande i fångarna på Fortet. Och till och med ormarna och spindlarna känns igen. Man kan lugnt säga att de tar ansvar för programidén. Och alla försök till programförstörande inslag utifrån stävjas genom en långtgående samarbete mellan lojala ledande personer i programstyrelsen. Även om programmet känns aningen uttjatat så kan man lita på att de tar ansvar även efter nästa säsong.

I Riksdagsvalet förra veckan lovade många politiker att ta ansvar för Sverige. Man såg sina väljare i ögonen och lovade dyrt och heligt att ta ansvar. Visserligen i utbyte mot en röst på just dem. Att känna en viss bitterhet över att ha gjort ett dåligt val är självklart förståeligt, men om Sverige nu inte ska drabbas av ännu större politikerförakt än den som råder inom SD:s väljarkår så är det dags att kavla upp ärmarna och ta ansvar för det parlamentariska läget. Oavsett om man gillar Stefan Löfven eller inte. En utsträckt arm över blockgränserna är kanske just det som väljarna faktiskt önskar. 

Det kanske är just det som det svenska folket har sagt. Vi vill inte ha pajkastning. Vi vill ha en stabil ekonomi, en bra vård och omsorgspolitik, en välfungerande skola, en levande storstad och landsbygd, en miljöpolitik som håller i längden, ett företagsklimat som gynnar både och stora och små företag och faktiskt, ett samarbete över blockgränserna. Ett samarbete som hindrar främlingsfientliga inslag från att växa. Det kanske är just det mandatet vi har gett er och Stefan Löfven har fått den otacksamma rollen att sätta ihop detta.

Det är alltså dags att kavla upp ärmarna och börja ta ansvar för Sverige på riktigt. Precis som Gunde och Agneta gör, både bokstavligt och bildligt talat. Vänd på timglaset, tiden är knapp. I den här cellen krävs samarbete och list. Stefan har 7 [sjo] nycklar (Partier) till förfogande 6 st. som kan öppna dörrar och 1 som stänger dörrar. I ett demokratiskt Sverige segrar tack och lov majoriteten och demokratisk ordning, därför tar ni debatten på alla områden. Visa det svenska folket att mångfalden i partitillhörigheten går att jobba med även om det parlamentariska läget är lite tuffare än innan.

Nu till något helt annat. 

I natt fick Kiruna snö, lite sen snöpremiär skulle jag säga. Själv har man ju varit på snö i dagarna två för att testa sortimentet på skidor, snackat valla i bodarna och tränat höghöjd (12 meter). Jag var lite orolig för om jag skulle få fäste med mina nya tights och om skidor utan stålkant och säkerhetsbindning skulle ge mig den kontroll jag eftersökte. Men detta blev en dubbel glädje när jag insåg att alla timmar framför vinterstudion gett mig viktig kunskap i hur man åker längdskidor. Jag kände också glädje över den talang som visade sig finnas bakom mina 194 centimeter. Men jag upptäckte också en ödmjukhet över de som tar sig igenom 9 mil på skidor i mars varje år.

Beundran för det globala engagemanget

När Martin Shibbye och Johan Person greps och anklagades för terrorism tänkte jag att de får f-n skylla sig själva. Vad ska dem där och göra? Efter snart 300 sidor i deras egen bok är jag av en annan uppfattning.

Läkare utan gränser eller MSF Médecins sans Frontières som det så vackert heter på franska beger sig till Västafrika för att bekämpa den rådande ebolaepidemin. Den isländska sjuksköterskan kände att hon ville hjälpa till och åkte ner för att bistå.

Lena Endres dotter Rosanna klättrade upp på en oljerigg i Barents hav för att protestera mot Statoils planer att borra efter olja i Arktis.

Samtliga personer som är inblandade utsätter sig för enorma risker för att göra något de tror på. Nämligen en bättre värld. Att vilja rapportera och berätta om fruktansvärda förföljelser och mord där inga andra journalister tidigare varit. Att ge sig in i ett område där ebolavirus sprider sig snabbare än vinden. Och att klättra upp från ett stormigt hav upp på en stålbarriär för ett gott syfte för miljön. Det är är människor som jag känner stor beundran för. De har därmed suddat ut alla nationsgränser och den främlingsfientliga politik som drivs lite här och var blir i sammanhanget i det närmaste patetisk. De jobbar globalt.

Deras arbete är globalt. De ser Jorden som en plats för alla och inser konsekvenserna om vi inte agerar nu. Jag beundrar dem, inte bara för deras mod att se döden i vitögat. Jag beundrar dem för deras sätt att vilja förändra i praktiken. Att sitta här och blogga om vad som är rätt och fel blir i skrivande stund nästan löjligt men detta är ändå mitt beundrarbrev till de som vågar.
Vågar förändra världen. Låter stort och pretentiöst men de gör ju verkligen något.

I ämnet förebilder är ju mamma och pappa de första man ser upp till. Pappa var bra på att snickra och mamma var bra på att skriva och formulera sig. Storasyskon låg ju inte heller långt bort att beundra om de nu inte retades förstås. Brandmän och poliser kom senare, idrottsidoler osv. Och nu har man landat i globala hjältar som får självaste Robin Hood att se ut som en gröngöling i sammanhanget även om han stod för något gott. Och tänk att en litterär medeltidsgestalt från så tidig som 1200-talets England kanske ändå satt på lösningen till många utav världens globala utmaningar. Att minska klyftorna.

När jag gillade Robin Hood som mest var det inte för hans solidariska handlingar. Han kunde skjuta en pil i mitten av en tavla och sen skicka iväg en ny som klyvde den första på mitten. Och så var han klädd i gröna trikåer. Vad visste jag om utjämningspolitik då? Killen var ju bra med båge och pil.

Och kanske måste vi spänna vår egen båge några snäpp och blicka en bit utanför bloggar om mat, kroppsideal och val av fredagsmys. Och se att den värld vi bor i inte mår bra av att stänga ute våra medmänniskor, att vårt eget bilkörande inte håller i längden, och att vi har rätt att älska vem vi vill. Ett slag för tolerans, medmänsklighet och miljö med andra ord. Det kanske är naivt att tro de globala utmaningar hänger på dessa tre? En är i alla fall helt avgörande, det vet vi. På vägen till en bättre värld vill jag ändå tro att samarbete är den rätta vägen och då tror jag mer på medmänsklighet och tolerans än att dela in oss i vi och dom.

Husvagn eller båt?

"Man ska ha husvagn.....Då är semestern redan klar" Så lyder Galenskaparnas kanske mest kända låt och beskriver husvagnssemestern så som den var eller kanske fortfarande är. Träningsoveraller, trängsel, "frihet", grannen tätt intill, Baden Badenstolar, fullspäckad minigolfbana och mycket mycket mer. Jag vet att jag inte har "rätt" att uttala mig om husvagnssemester eftersom mina dagar i ett rullande hus är extremt lätträknade. Men, med mina 194 cm från marken anser jag mig ändå representativ för gruppen som kan betrakta den stora campingplatsen som ett fångläger för långa personer. Att gå böjd i kroppen för att få plats i sitt boende i 4 veckor. Och när man väl kan stå raklång, då står en granne blott 1 meter från mig och blänger. Nej tack!

Och när jag promenerar på bryggorna i Bohuslän händer något nästan komiskt och i allra högsta grad inkonsekvent förhållningssätt till trånga utrymmen. Jag vill krypa in i nästan varenda segelbåt. Kutryggad vill jag känna atmosfären i miljön där kompasser, GPS och sjökort blir en del av inredningen. Jag glömmer fort den trängsel som råder på en campingplats, jag glömmer den låga takhöjd, korta sängplatser i en husvagn för att få göra samma sak på en båt som lutar snett dessutom.

Kanske är det just texten i Galenskaparnas låt, färgen på träningsoverallerna eller kanske tom. det faktum att jag inte äger eller kommer att äga ett par mys- eller träningsoverallsbyxor som gör att en nästan föraktfull syn på husvagnssemester infinner sig i mitt medvetande. Det kanske inte är takhöjden utan grannens blängande som jag vill undvika. Mitt sociala jobb kanske gör att jag måste bort från folksamlingar. Jag kanske inte vill att GB-glassgubben ler mot mig vid kiosken varje gång jag går in och ut från området. Att bommen in till området symboliserar fånglägrets förtryck av långa människor.

Och ändå vill jag krypa in i en trång båt. Kan det vara seglarkläderna som lockar? Marinblå shorts och en pikétröja fullt med koordinater på, solglasögon med neongula senilsnören, Sebago seglarskor med lädersnören, vattentät klocka eller bara doften av räckor när man angör en brygga istället för en överfull latrin. Det senaste måste vara ett enda tillräckligt motiv för att börja segla.

Grejen är nog inte att leva trångt. Men om jag får ge mig ut på ett gnistrande blått hav med vindens hjälp, solceller på båten som ger ström till stormköket så kan jag både böja ryggen och stå snett i ett klimatsmart semesteralternativ för några veckor. Tror jag

O'Hoj seglarvänner!
 Valerius Hansson på Vinden.

Kartläsaren, den som allt hänger på.

Här ska vi svänga av! Skriker mamma i passagerarsätet, precis i höjd med avfartssträckan i en utav Europas största städer. Pappa som har ansvaret för körningen hade behövt all den körskicklighet som Ayrton Senna, Ronnie Pettersson och Kenny Bräck har tillsammans för att kunna få bilen av den stora motortrafikleden som leder runt Paris, i samma skede som mamma skriker. Pappa ligger i tredjefilen, den längst till vänster i full fart med att köra om lastbilar och möjligheterna att hinna in var som ni förstår omöjliga. Jag själv satt i baksätet och bevittnade storbråket som bröt ut i samband med det dåliga samarbetet.

Egentligen ville jag inte belasta någon för felkörningen i en utav Europas mest trafikintensiva städer. Att köra bil i det tempot som rådde hade varit svårt även med dagens gps-teknik. Att följa rytmen i de stora ringlederna och veta exakt när man ska svänga av för att komma in till ett ställe man bara sett som en liten prick  kartan och som heter Place D'Italie kräver både sin bilförare och kartläsare och jag tycker att ingen gick vinnare ur den hetsiga debatt som följde i en park långt ifrån målet vi strävade efter.

Att kartorna i utfällt läge var ungefär lika stora som kupén i bilen och näst intill omöjliga att vika ihop igen gjorde det inte lättare. En hungrig och lite lätt uttröttat bilförare med 160 mil i ryggen som ska bemästra Paristrafiken med en kartläsare som skriker ut avfarterna i höjd med just avfarterna, ja ni hör ju själva. En inte helt lyckad kombination att hitta vägar för konstruktivt samarbete.

I sporten rally har man en förare och en kartläsare. Sporten bygger på att kartläsaren läser upp vad som skall hända en bit fram. Att tala om för föraren att svängen kommer nu kan medföra vissa svårigheter att lyckas. Ännu svårare blir det om kartläsaren 300 meter efter svängen säger "Jag tror att du skulle svängt av vid förra avfarten" Det var just det som hände idag i Malmö. Istället för Västra hamnen så hamnade vi i Rosengård.

Som en rallyförare måste man klara av alla underlag, och som rallyförare måste man kunna lita på sin kartläsare. Och inte vara hungrig. Alla dessa egenskaper hade undertecknad idag. Jag bemästrade underlaget mellan miljonprogrammets gråa fasader på heta och ibland ojämna asfaltsunderlag, till det betonglena och jämna salsagolvet i Västra hamnen med en annan miljontyngd fasad i Turning 
Torso. Det är sällan som rallyförare får göra en sådan klassresa. I sportens namn.

Och jag litade på min kartläsare efter det ödesdigra misstaget som höll på att ta oss till Polen via Trelleborg. Hon skötte sig utmärkt efter detta! Den enda hungern som yttrade sig kom från baksätet. Tre ungar som var utlovade glass för en timma sen fick äntligen lite glass i ett soligt Malmö med Öresundsbron i sikte och inflygningen till Kastrup i det närmaste ögonhöjd. En mer harmonisk 
och balanserad rallyförare har aldrig skådats norr om Smygehuk.

Imorgon på SVT har ni möjlighet att se detta sammansvetsade rallyteam i TV i samband med sommarlov kl.9. Om vi har läst kartan rätt sitter vi jävligt långt fram.

Och så var det det här med tysk fotboll

Jag har tvättstugan samtidigt som Tyskland spelar åttondelsfinal i VM. Det betyder att Tyskland kommer vinna med uddamålet och göra det nära matchens slut. Inget är mer förutsägbart än så. Att gå ner i tvättstugan en sån här kväll är faktiskt inga problem. Man behöver inte ens hoppas på att pausen ska komma precis när maskinen är klar. Att gå ner är ungefär som att fortsätta titta där nere.

Att titta på en tvättmaskin som systematiskt jobbar med tvätten i samma mönster är som att se Tyskland spela VM-fotboll. I 90 minuter tuggar dom båda på mot målet, att slutföra matchen, precis som vanligt. Det mest upphetsande i tvättstugan är centrifugeringen och det kan liknas vid Tysklands förmåga att hitta den sista kraften. När luckan helt enligt programmet öppnas automatisk står det lika programenligt 1-0 till Tyskland, eller 2-1 eller 3-2.

Det går självklart inte säga att Tyskland är ett dåligt lag, Statistiken talar sitt tydliga språk men sättet man genomför matcherna är lika tråkiga som förutsägbara, det finns aldrig någon spänning. Henrik Larsson slängde alltid ut en avig arm men kunde bara dribbla åt höger. Och till slut hamnade han då logiskt nere vid hörnflaggan. Där nere slog han bollen på motståndarnas ben och fick inkastet med sig. Varpå Staffan Lindeborg hyllade honom med att han sprang bra.

Den här typen av förutsägbar fotboll har jag svårt för. Jag vet hur fotbollen kan beröra mig när elegansen och det oväntade får ta plats. Jag har i tidigare blogg förklarat hur vacker fotbollen kan vara, och tysk fotboll har den senaste tiden varit helt fantastisk och faktiskt utvecklats enormt, det erkännandet måste jag ge. MEN känslan är just i det är mästerskapet nu tillbaka till ett helt vanligt 90-minuters program på 40 grader med automatisk lucköppning i 93:e minuten.

Basfiol och flöjt

Damen står länge och tittar över havet av bär. Hon betraktar det på ett sätt som verkar vara konsumentens otvivelaktiga rätt så här års. Att granska vilken jordgubbsförpackning som innehåller mest, har de största eller den rödaste färgen, eller sålla bort de som ser dåliga ut. Svenskarna gör medvetna val när det handlar om jordgubbar. Och de unga ambitiösa ungdomarna som oftast står för försäljningen låter de erfarna jordgubbsköparna hållas, de får välja och vraka och ju äldre köparna är desto viktigare verkar det vara att ta förpackningen själv och räcka över till försäljaren. Man vill liksom inte ha några andra fingrar i maten. 

Ingen frågar längre om de är svenska, men damen vill gärna veta när de är plockade. Det känns som hon är ute efter ett förpackningsdatum. Närproducerat förutsätter man på något vis och priset följer traditionsenligt tillgång och efterfrågan. Precis så som med olja och el och alltid en topp runt midsommar. 

Midsommar ja, vem lägger inte ut en bild på sina barn i midsommarkrans på sociala medier? Vem fryser inte ner snapsen till fryspunkten? Och vem låter bli att slänga sig ner på gräset i raketen runt midsommarstången? Svaret är starkt generaliserat till ett ALLA! Självklarheter och traditioner är midsommarens mantra. Jag gillar inte snaps men det hör till, jag hatar löjliga rörelser om att jag spelar basfiol och flöjt men vad gör man inte för barnen och sist men inte minst, jag drar ett förlegat skämt om att vi går mot mörkare tider fast jag vet att ingen tycker det är kul. Traditioner är till för att hållas.

Midsommar ja, så svenskt att det nästan borde vara vår nationaldag. Men samtidigt så skönt att man inte behöver läsa på och kunna varför vi råkar vara lediga denna dag. Fritt från religösa ankomstdatum till himlen. Fritt från historiska händelser med kungar och självständighetsförklaringar. Helt enkelt bara en hyllning till sommaren och ljuset. Där samlas vi runt stången på en allmän plats och firar, helt okomplicerat. Det gillar jag. Dessutom glädjer det mig att så många från andra länder visar sin uppskattning för våra seder och bruk och anammar dessa med oss ute på Evedal. Ett tydligt tecken på att många tar seden dit man kommer.

Damen fnyser traditionsenligt åt literpriset på jordgubbarna. "30 kronor, efter midsommar!?!?!" Väljer en förpackning med de största, rödaste och finaste bären och går sin väg.