Guds sätt att visa sig

Vladimir Putin och Barack Obama möttes igår på FN:s högkvarter i New York. Detta var på dagen efter den dramatiska blodmånens spektakulära show på himlen. Kvinnan i Ring P1 hade långtgående teorier om att detta var Guds sätt att visa sig på himlen. Vetenskapsmännen förklarar det med att Jorden hamnat mellan solen och månen och att solens starka ljus gör månen extra röd och månens exceptionellt nära läge till jorden gör att den ser större ut.

Två teorier som står i motsats till varandra och som delar vetenskapsmän och starkt troende i två läger. Obama och Putin är två herrar som inte heller drar åt samma håll nu för tiden. Båda gissar jag har en tro men jag vet inte hur de skulle förklara blodmånens uppenbarelse på stjärnhimlen. Men, igår var de överrens om en sak. Nämligen att terrorism inte är bra. Jag blir varm i kroppen när jag hör två av världens mäktigaste ledare som säger att de är överrens om något så fruktansvärt som terrorism. Visserligen inte i ett samtal dem emellan utan i var sitt tal. Exakt hur de ska lösa problemet är däremot något som de inte är överrens om. Och idag flyger Putin hem igen.

Jag vet inte hur långt de kom bakom stängda dörrar men jag gissar att blodmånen ändå fick ett litet genomslag i de bilaterala samtalen nationerna emellan. På Facebook fick blodmånen ett enormt genomslag. Medlemmar ur det sociala nätverket Facebook ställde sina klockor i arla morgonstund för att se och bevittna Gud eller solens ljus mot månen, beroende på hur man tolkat detta sällan återkommande fenomen. Och det fina med Facebook är att dagen efter kan man bevittna 40 bilder på röda månar till morgonkaffet utan att behöva ställa någon klocka.

Detta är ingen kritik mot er amatörastronomer, jag är tacksam därför att jag inte orkade denna gången. Annars är jag faktiskt ganska intresserad av att se Gud som en röd boll på himlen.

På tal om bollar. Allsvenskan drar ihop sig och spänningen tätnar. Ur ett perspektiv, det rent sportsliga så ser det det riktigt intressant ut för de som håller på IFK-lag. Som vi alla vet är ju blåvita tröjor de som mest och bäst kan förmedla denna konstform. Det randigt blåvita däremot, är och förblir Guds sätt att visa sig på fotbollsplanen. Men i samma stund som den allsmäktiga fotbollen äger rum på Sveriges framsida, vill ett kollektivt haveri önska livet ur någon som ligger medvetslös på planen på andra sidan Sverige. Till ljuset av bengaler som gör att Allsvenska kanske får flyttas fram till julhandeln för alla avbrott.

Men kanske är fotbollen som ett toppmöte i FN? Alla är medvetna och överrens om var problemet ligger. Men oförmögna att komma överrens om hur man ska lösa problemen. Polisen har nu klassat bengaler som ett arbetsmiljöproblem, (det är förbjudet tom.) och den "lilla klick" som ställer till elände får fortsatt förtroende att vara just en liten klick. 

Men låt oss vara överrens om tre saker: Terrorism är inte bra, att önska livet ur någon på en fotbollsplan är inte heller bra och Guds sätt att visa sig på himlen är en tolkningsfråga.

Tack för mig,

Till affären en gång till

Jag står i fas med att sätta ihop pannkakssmet för 20 pannkakor när jag öppnar kylskåpet för att ta fram äggen. Och upptäcker förskräckt att jag glömt köpa just ägg. Ändå var jag i affären för en timma sen. Frustrationen över min tankspriddhet blir översvallande och jag svär tre utav svenskans vanligaste ord med eftertryck. Helvetes jävla fan! Det känns ju lite bättre direkt efteråt men äggen kommer inte hem av sig själv. 

Sonen har precis satt sig i TV soffan framför en film med det efterlängtade lördagsgodiset och jag inser att jag behöver dra upp honom ur det för att åka och handla ägg. Helvet........! IGEN, nä fortfarande inga ägg. Jag måste alltså åka till affären på nytt. Morgondagens matsäck står på spel och jag är 100 % inställd på pannkakor. Köpte ju trots allt mjöl och mjölk för en timme sen just för att det skulle bli pannkakor.

15 minuter senare har jag äggen hemma. Jag bedömde grabben som såpass mogen att han kunde stanna hemma under den tiden. Han fick inte äta godis under tiden men filmen stod på och det gick ingen nöd på honom. Med ett glas rödvin i näven och en bytta med pannkakssmet stod jag nu redo för  att börja steka. Jag erkänner att det gick en del energi bara av att svära och tvingas ut och handla en gång till. Men nu så. Lugn och harmonisk vände jag pannkaka efter pannkaka och ingen gick sönder.

Sommar i P1 är för mig en fantastisk möjlighet att försvinna i en annan persons berättelse. Ofta är det väldigt intressant och ju mer okänd personen är för mig desto mer intressant tycker jag det är. Det mest kända vet man ju ändå rätt mycket om känns det som. Men torsdagens program slår nog ändå det mesta. Journalisten, utrikeskorrespondenten och författaren Terese Cristiansson berättar om hur livet är för andra på helvetets kant. Långt bortom uteblivna ägg i kylskåpet, bara fem veckor semester och de långa köerna i midsommartrafiken.

Berättelsen ger mig inte bara kalla kårar, för den är oerhörd hemsk på många sätt. Den blir en smärtsam påminnelse om att allt "otäckt" eller "smärtsamt" som vi utsätts för här i västvärlden framstår som riktigt små bagateller i jämförelse. Att som liten flicka helt sakna ansikte efter en amerikansk drönarattack, få sin bostad förstörd av missiler medan du befinner dig i den eller att du som kvinna våldtas i en sk. barnfabrik för att sedan sälja det nyfödda barnet vidare med eller utan moderkaka kan få självaste Greklandkrisen att framstå som liten.

Att folk är på flykt blir inte svårt att förstå efter att ha lyssnat på det program. Vad hade man själv gjort? Vi lever självklart våra egna liv häruppe. Våra bekymmer kan verka stora och svårlösta men mitt i den värsta krisen när jag upptäckte att äggkartongens innehåll inte räckte för 20 pannkakor kan jag erkänna att jag inte under något tillfälle övervägde att lämna landet. Jag känner aldrig riktig att något utav det som jag upplever som jobbigt i mitt liv är av sådan karaktär att jag måste fly. Men att 51 miljoner är på flykt runt om i världen pga. betydligt allvarligare orsaker. Det hjälper Terese Cristianssons berättelse till med. Så helvetes jävla fan, borde kanske användas i direkt anslutning till programmet. I ett mer relevant dilemma än att jag var tvungen att åka till affären en gång till.

Reflektion är självklart frivilligt men för mig fungerar det som en katalysator för mina egna smutsiga och självupptagna små bekymmer och ett sätt att sätta värde på det man har.

Fotades i glans och ära.

Förmodligen det mest patetiska jag gjort.

Jag står där utanför casinot i Monte Carlo framför en Aston Martin och låter mig fotas som om jag ägde den själv. Och hör nu, jag lägger upp den på min status på Facebook. Tio minuter innan har jag nästan känt mig äcklad över den monstruösa lyx som folk strör omkring sig i denna del av världen.

Vilket hyckleri! Vilken fantastisk brist på känsla och elegans. Snudd på det mest patetiska jag gjort. Ägaren kanske satt på närmaste café och fotade mig också, fast med en annan bildtext. Tillsammans med tusentals japaner sjönk jag till förödmjukelsens botten i jakten på ära och berömmelse, även om det bara vore för en kort stund.

Det finns dock två förmildradende omständigheter i detta som tar mig i försvar. Hur man än anstränger sig för att smälta in i Monte Carlo kommer man inte lyckas om man inte har ett antal miljoner. Det står turist stämplat i huvudet samma minut som man sätter foten i furstendömet. Men som turist har du ett näst intill heltäckande skydd omkring dig. Och kring detta öppnas oändliga möjligheter i att förödmjuka sig själv och ändå komma undan med det. 

Den andra förmildrande omständigheten är att den som har James Bond Theme som ringsignal i telefonen och kan det mesta om filmerna från tidigt sextiotal och fram till nu. Den kan komma undan med ett sånt här fotografi med samma pondus som självaste agenten själv, eller?
Ni som tryckte "like" på min bild eller kommenterade den är mina hjältar. Ni förstod helheten, vägde in alla dessa förmildrande omständigheter och gav mig en stund av 007-status. För detta är jag evigt tacksam. Nu när den patetiska baksmällan väckte mig i morse ackompanjerat till regn och 11 grader.

Tittar på vår spegelbild

Det finns alltid en risk att låta som en bakåtsträvare eller känna sig lite äldre än var man är när man kritiserar nöjestablån i Tv-kanalerna. Den risken är jag idag villig att ta efter att ha sett klipp från TV4:s nya satsning TV-soffan. Detta är alltså en inköpt programidé som jag tror kommer från USA. Den handlar om att vi själva ska sätta oss ner i våra TV-soffor för att, titta på när andra tittar på TV.

Är det bara jag? Vad är det jag inte fattar? Är jag själv om att ha uppfattningen om att dumheten på allvar flyttar in i våra Tv-soffor? Egentligen är jag inte förvånad eftersom vi efter 10-tals år matas med dumma produktioner från utlandet. Har vi i Sverige ingen fantasi längre? Jag kanske inte efterlyser Razzel, Kryzz eller Supersvararna men något bättre borde vi kunna ta fram än att sitta och glo på vår egen spelbild?

Och de långkörare som vi år efter år tröttar ut till bristningsgränsen i Så ska det låta, Let's Dance och Fångarna på fortet vittnar också om en idétorka i nyproduktion. Programmen har självklart utvecklats och förändrats en del. Från Harrysson till Moresus och nya celler i Fångarna på fortet. Robinson Love edition har förvandlats till något som från början borde vara en enmansshow i överlevnad med en växande tro på Gud, men som nu håller  på att bli något slags Paradise hotel där man "ska ha chans" på någon innan man får vinna. Eller, nu när jag tänker efter.... Robinson Crusoe hade ju Fredag, men nää!!! Det finns inga liknelser.

Som en slags terapi i min förfasa över skitprogram i tablån zappade jag in på Efter10 med Malou von Sievers och hennes gäster som sitter i ett svart rum med en kandelaber med ljus och diskuterar existentiella frågor. Och där sitter Torsten Flinck och svarar på om man kan lova evig kärlek till någon? Jag sitter i 4 minuter och lyssnar men förstår ingenting. Är det febern i min kropp som skapar ett överhettat signalfel i min hjärna eller är det Torstens målande i färger och min defekt på färgseendet som gör att jag inte förstod vad han sa?

Som en slags terapi funkade det dåligt att närma mig det existentiella i livet men ändå en nödvändig motvikt till TV-soffan. Höger vänsterskalan i kulturutbudet äro oändligt och jag fållar mig fogligt in i någon slags mittenskara. I blandningens förlovade land. Där sött möter salt, Där Tranströmers blåsippan möter Lasse Kronérs femteklassare i en batalj som leder till en smoothie av allvar och skoj. Där Babbel (programmet Babel) om böcker och i en nästan osannolik perfekt rikssvenska får sig en törn av gestalterna i en nog så lika perfekt värmländska i Ack Värmland.

Men bortanför mittens rike, på ytterkanterna till kulturens ände, där avgrunden tar vid oavsett om mäter i kulturellt djup eller för all del kommersiell trams. Där känner jag samma dumhet och oförstånd, helt avslappnad i min TV-soffa.

Våren kommer till skolan

Kommer ihåg när man kom till skolan efter ett lov. Fröken hade med olika färger skrivit och ritat på griffeltavlan ett "välkommen" som meddelande. Kritorna låg på den lilla hyllan i nederkant på tavlan och skrivstilen var fortfarande ett begrepp. Skulle man lyssna på ett inslag kom en rullbandspelare på en halvmeter in i klassrummet på hjul. Ergonomin var säkert viktigt redan då även om tennisbollarna på stolsbenen inte fanns. Kartrummen låg på vinden, pennvässaren var väl monterad på katedern och ordet klassföreståndare visade att skolan minsann hade auktoritet. Detta var lång tid innan det var straffbart att säga något annat än pedagog

När jag idag stiger in i min 9-åriga dotters klassrum för att vara med en halvdag i klassen möts vi av Antonio Vivaldis mästerverk, våren. Självklart uppspelad med betydligt modernare metoder än en rullbandspelare. Tonerna är inte bara ett musikstycke i sig. Jag tror att den fenomenalt duktiga pedagogen ser musiken som en slags luciasång, en ingångslåt med finess, i syfte att skapa ett lugnt och fridfullt återseende efter en veckas sportlov. Men det slutar inte där. Den duktiga pedagogen nöjer sig inte bara med att få en lugn start. Ur kompositionen kan man nämligen fånga upp något som ligger henne varmt om hjärtat, våren. Så i lärande syfte väver hon in ett lärande på alla plan. Den inledande lektionen handlar om snödroppar, smältande snö, klassisk musik och en påminnelse om att årets första vårmånad står i antågande.

I taket hänger en projektor, barnen har egna whiteboards, och stolarna är anpassade för barnen. Datorer är ett naturligt inslag i klassrummet och överallt påminns man om att kunskapens hus är till 100% anpassad för barnens skull. Det är imponerande tycker jag. Matematik är inte bara sida upp och sida ner för att se vem som är snabbast, det är vägen till svaret som är det intressanta. Vägen eller vägarna för att nå ett svar är viktigare än själva svaret. Det blir nästan ett filosofiskt tillvägagångssätt i detta annars så konkreta ämne.

Skolans modernisering är på många sätt till det bättre. Jag vågar säga nästan i alla fall. Jag tror man lär för livet nu. Sättet man lär ut på nu fastnar säkert på ett bättre sätt och barnen lär sig från början att ifrågasätta. Och i denna lugna klass kan man bara konstatera att skolans kanske viktigaste redskap är en bra pedagog som brinner för sitt arbete och tycker om att jobba med barn. Vivaldi må vara en gammal kompositör, men hans musik kan ändå på ett modernt sätt skapa harmoni för ett aktivt lärande.

Till alla föräldrar från 70-talet: ta er gärna tiden att följ med era barn till skolan. Det är kul att se hur barnen är där. Bli inte förvånade om de är noga med att ställa i ordning saker efter sig, inte avbryter någon annan när de pratar eller tar på sig ytterkläder utan att man behöver tjata.
Dessutom lär man sig saker när man är där som vuxen.

Att göra en höna av.......

Trilla av pinn. Någon är högsta hönset. Tupp i hönsgården. Att vara hackkyckling. Fara runt som en yr höna. Livet på en pinne.

Är det en slump att metaforernas mecka ligger i hönsgården. Eller vad beror det på att människans vilja att likna våra beteende med hönsen tycks vara så väl representerade i metaforer? Vi känner ju till att spindeln, bollarna i luften och navet utgår från geometriska former och att de gärna lyfter fram människans goda kunskaper i att fungera som någon som har koll. Hackkyckling, trilla av pinn och fara runt som en yr (eller äggsjuk) höna höjer knappast människans trovärdighet som driftiga gestalter. Ändå är hönsen väldigt sociala djur sägs det.

Att slänga sig med metaforer är som att balansera på en skör tråd, kanske likt den som ett antal elefanter balanserar på i en välkänd sång. Jag tycker att det krävs en enorm språkkunskap och en  knivskarp tajming för att klara av detta. Att på fullaste allvar flitigt använda detta utan att göra det rätt är enligt mig att pissa på språket. En allvarlig överträdelse.

Livet på en pinne däremot är ungefär detsamma som att ha det gott. Det innebär alltså att tuppar och hönor kanske på många sätt faktiskt liknar oss i våra social beteenden och att vi därigenom på ett igenkännande sätt lätt kunde hitta bildliga uttryckssätt i språket. Förr i tiden hade nästan varenda människa en eller flera hönor och steget är förmodligen inte längre än att det var en spegelbild av oss själva. Och behovet av att sätta poetiska ord på vårt sociala samspel var därav lika naturligt som att trilla av pinn en vacker dag.

Kvinnan på parkeringen betraktade mig uppifrån och ner när där jag stod helt färdig efter min premiärtur i längdspåret. Jag tror hon såg mig som tillräckligt pålitlig, för hon frågade vilken valla som gäller idag. "Kör du på burk idag eller?"
Ja, blått svarade jag förtroendeingivande. Blått även på glidet faktiskt, ännu mer  trovärdigt.
"Jag tänkte det" och så nickade hon vänligt.

Varpå jag slängde till med: "Även en höna behöver bra glid"

Gilla kultur och du blir smart

Jag tar till mig av nyheterna nu på morgonen. Att kultur gör dig smartare. Vid födseln tar vi med oss en musikalisk, språklig och matematisk instinkt. För samtidig träning av detta gör det instinkten starkare. Vi blir smartare. Jag har länge misstänkt detta. Nu är det fastställt av en professor i biologi vid namn Gunnar Bjursell. Han har ägnat 15 år till detta och få ifrågasätter längre kulturens positiva effekter.

Min bok vid nattduksbordet, kvällens biobesök om Håkan Hellströms sommarkonsert på Ullevi och helgens schackbatalj med dottern visar att jag är på rätt väg att bli smartare. Min vardag består av kultur. Äntligen en forskning som inte ger cancer tänker jag.

Den nya regeringen föreslog en ökning på kulturbudgeten med 252 miljoner. Kanske skulle man kunna säga att regeringen ville göra Sverige 252 miljoner smartare. Detta är i kulturell och därmed också flummig mening fullt mätbart så klart. Gratis inträde till museum, satsningar på kultur i miljonprogrammen och en ny biblioteksstrategi m.m. Tänka sig 252 miljoner i ökning. Dock bara 0,8 % av budgeten vilket vissa hade vela skulle vara 1%. Men ändå.

Men som vi vet röstades den här intelligenshöjningen ner av partier på den högra sidan av mittlinjen. De sa alltså därmed nej till smartare befolkning. Konstigt tycker jag. Kulturen som är så viktig! En ny nationell biblioteksstrategi ställs mot förbifart Stockholm. Varje dag förlorar Sverige 4 miljoner kronor i att motorvägsbygget står still. Kanske blir Sveriges folk 172.602 kronor dummare varje dag av att kulturbudgeten röstades ner, vad vet jag? Uteblivet stöd till kulturen kanske är marginellt när det gäller dumhet?

Det sägs att om alla på Jorden levde som vi i Sverige skulle Jordens resurser redan ta slut i April. Men det är klart, med fortsatta satsningar på tung biltrafik kan vi ta en förbifart genom april och sätta 
Jordens resurser på spel lagom till Marie Bebådelsedag, Våffeldagen istället. Som grädde på moset så att säga. Nej kulturen är som ni förstår Sveriges viktigaste fråga när det gäller människans existens. Mer pengar till kulturen borde vara en prioriterad fråga.

Smart som jag är har jag insett detta när jag satt på en gren och funderade på tillvaron.