När Martin Shibbye och Johan Person greps och anklagades för terrorism tänkte jag att de får f-n skylla sig själva. Vad ska dem där och göra? Efter snart 300 sidor i deras egen bok är jag av en annan uppfattning.
Läkare utan gränser eller MSF Médecins sans Frontières som det så vackert heter på franska beger sig till Västafrika för att bekämpa den rådande ebolaepidemin. Den isländska sjuksköterskan kände att hon ville hjälpa till och åkte ner för att bistå.
Lena Endres dotter Rosanna klättrade upp på en oljerigg i Barents hav för att protestera mot Statoils planer att borra efter olja i Arktis.
Samtliga personer som är inblandade utsätter sig för enorma risker för att göra något de tror på. Nämligen en bättre värld. Att vilja rapportera och berätta om fruktansvärda förföljelser och mord där inga andra journalister tidigare varit. Att ge sig in i ett område där ebolavirus sprider sig snabbare än vinden. Och att klättra upp från ett stormigt hav upp på en stålbarriär för ett gott syfte för miljön. Det är är människor som jag känner stor beundran för. De har därmed suddat ut alla nationsgränser och den främlingsfientliga politik som drivs lite här och var blir i sammanhanget i det närmaste patetisk. De jobbar globalt.
Deras arbete är globalt. De ser Jorden som en plats för alla och inser konsekvenserna om vi inte agerar nu. Jag beundrar dem, inte bara för deras mod att se döden i vitögat. Jag beundrar dem för deras sätt att vilja förändra i praktiken. Att sitta här och blogga om vad som är rätt och fel blir i skrivande stund nästan löjligt men detta är ändå mitt beundrarbrev till de som vågar.
Vågar förändra världen. Låter stort och pretentiöst men de gör ju verkligen något.
I ämnet förebilder är ju mamma och pappa de första man ser upp till. Pappa var bra på att snickra och mamma var bra på att skriva och formulera sig. Storasyskon låg ju inte heller långt bort att beundra om de nu inte retades förstås. Brandmän och poliser kom senare, idrottsidoler osv. Och nu har man landat i globala hjältar som får självaste Robin Hood att se ut som en gröngöling i sammanhanget även om han stod för något gott. Och tänk att en litterär medeltidsgestalt från så tidig som 1200-talets England kanske ändå satt på lösningen till många utav världens globala utmaningar. Att minska klyftorna.
När jag gillade Robin Hood som mest var det inte för hans solidariska handlingar. Han kunde skjuta en pil i mitten av en tavla och sen skicka iväg en ny som klyvde den första på mitten. Och så var han klädd i gröna trikåer. Vad visste jag om utjämningspolitik då? Killen var ju bra med båge och pil.
Och kanske måste vi spänna vår egen båge några snäpp och blicka en bit utanför bloggar om mat, kroppsideal och val av fredagsmys. Och se att den värld vi bor i inte mår bra av att stänga ute våra medmänniskor, att vårt eget bilkörande inte håller i längden, och att vi har rätt att älska vem vi vill. Ett slag för tolerans, medmänsklighet och miljö med andra ord. Det kanske är naivt att tro de globala utmaningar hänger på dessa tre? En är i alla fall helt avgörande, det vet vi. På vägen till en bättre värld vill jag ändå tro att samarbete är den rätta vägen och då tror jag mer på medmänsklighet och tolerans än att dela in oss i vi och dom.
"Man ska ha husvagn.....Då är semestern redan klar" Så lyder Galenskaparnas kanske mest kända låt och beskriver husvagnssemestern så som den var eller kanske fortfarande är. Träningsoveraller, trängsel, "frihet", grannen tätt intill, Baden Badenstolar, fullspäckad minigolfbana och mycket mycket mer. Jag vet att jag inte har "rätt" att uttala mig om husvagnssemester eftersom mina dagar i ett rullande hus är extremt lätträknade. Men, med mina 194 cm från marken anser jag mig ändå representativ för gruppen som kan betrakta den stora campingplatsen som ett fångläger för långa personer. Att gå böjd i kroppen för att få plats i sitt boende i 4 veckor. Och när man väl kan stå raklång, då står en granne blott 1 meter från mig och blänger. Nej tack!
Och när jag promenerar på bryggorna i Bohuslän händer något nästan komiskt och i allra högsta grad inkonsekvent förhållningssätt till trånga utrymmen. Jag vill krypa in i nästan varenda segelbåt. Kutryggad vill jag känna atmosfären i miljön där kompasser, GPS och sjökort blir en del av inredningen. Jag glömmer fort den trängsel som råder på en campingplats, jag glömmer den låga takhöjd, korta sängplatser i en husvagn för att få göra samma sak på en båt som lutar snett dessutom.
Kanske är det just texten i Galenskaparnas låt, färgen på träningsoverallerna eller kanske tom. det faktum att jag inte äger eller kommer att äga ett par mys- eller träningsoverallsbyxor som gör att en nästan föraktfull syn på husvagnssemester infinner sig i mitt medvetande. Det kanske inte är takhöjden utan grannens blängande som jag vill undvika. Mitt sociala jobb kanske gör att jag måste bort från folksamlingar. Jag kanske inte vill att GB-glassgubben ler mot mig vid kiosken varje gång jag går in och ut från området. Att bommen in till området symboliserar fånglägrets förtryck av långa människor.
Och ändå vill jag krypa in i en trång båt. Kan det vara seglarkläderna som lockar? Marinblå shorts och en pikétröja fullt med koordinater på, solglasögon med neongula senilsnören, Sebago seglarskor med lädersnören, vattentät klocka eller bara doften av räckor när man angör en brygga istället för en överfull latrin. Det senaste måste vara ett enda tillräckligt motiv för att börja segla.
Grejen är nog inte att leva trångt. Men om jag får ge mig ut på ett gnistrande blått hav med vindens hjälp, solceller på båten som ger ström till stormköket så kan jag både böja ryggen och stå snett i ett klimatsmart semesteralternativ för några veckor. Tror jag
O'Hoj seglarvänner!
Valerius Hansson på Vinden.
Här ska vi svänga av! Skriker mamma i passagerarsätet, precis i höjd med avfartssträckan i en utav Europas största städer. Pappa som har ansvaret för körningen hade behövt all den körskicklighet som Ayrton Senna, Ronnie Pettersson och Kenny Bräck har tillsammans för att kunna få bilen av den stora motortrafikleden som leder runt Paris, i samma skede som mamma skriker. Pappa ligger i tredjefilen, den längst till vänster i full fart med att köra om lastbilar och möjligheterna att hinna in var som ni förstår omöjliga. Jag själv satt i baksätet och bevittnade storbråket som bröt ut i samband med det dåliga samarbetet.
Egentligen ville jag inte belasta någon för felkörningen i en utav Europas mest trafikintensiva städer. Att köra bil i det tempot som rådde hade varit svårt även med dagens gps-teknik. Att följa rytmen i de stora ringlederna och veta exakt när man ska svänga av för att komma in till ett ställe man bara sett som en liten prick kartan och som heter Place D'Italie kräver både sin bilförare och kartläsare och jag tycker att ingen gick vinnare ur den hetsiga debatt som följde i en park långt ifrån målet vi strävade efter.
Att kartorna i utfällt läge var ungefär lika stora som kupén i bilen och näst intill omöjliga att vika ihop igen gjorde det inte lättare. En hungrig och lite lätt uttröttat bilförare med 160 mil i ryggen som ska bemästra Paristrafiken med en kartläsare som skriker ut avfarterna i höjd med just avfarterna, ja ni hör ju själva. En inte helt lyckad kombination att hitta vägar för konstruktivt samarbete.
I sporten rally har man en förare och en kartläsare. Sporten bygger på att kartläsaren läser upp vad som skall hända en bit fram. Att tala om för föraren att svängen kommer nu kan medföra vissa svårigheter att lyckas. Ännu svårare blir det om kartläsaren 300 meter efter svängen säger "Jag tror att du skulle svängt av vid förra avfarten" Det var just det som hände idag i Malmö. Istället för Västra hamnen så hamnade vi i Rosengård.
Som en rallyförare måste man klara av alla underlag, och som rallyförare måste man kunna lita på sin kartläsare. Och inte vara hungrig. Alla dessa egenskaper hade undertecknad idag. Jag bemästrade underlaget mellan miljonprogrammets gråa fasader på heta och ibland ojämna asfaltsunderlag, till det betonglena och jämna salsagolvet i Västra hamnen med en annan miljontyngd fasad i Turning
Torso. Det är sällan som rallyförare får göra en sådan klassresa. I sportens namn.
Och jag litade på min kartläsare efter det ödesdigra misstaget som höll på att ta oss till Polen via Trelleborg. Hon skötte sig utmärkt efter detta! Den enda hungern som yttrade sig kom från baksätet. Tre ungar som var utlovade glass för en timma sen fick äntligen lite glass i ett soligt Malmö med Öresundsbron i sikte och inflygningen till Kastrup i det närmaste ögonhöjd. En mer harmonisk
och balanserad rallyförare har aldrig skådats norr om Smygehuk.
Imorgon på SVT har ni möjlighet att se detta sammansvetsade rallyteam i TV i samband med sommarlov kl.9. Om vi har läst kartan rätt sitter vi jävligt långt fram.
Jag har tvättstugan samtidigt som Tyskland spelar åttondelsfinal i VM. Det betyder att Tyskland kommer vinna med uddamålet och göra det nära matchens slut. Inget är mer förutsägbart än så. Att gå ner i tvättstugan en sån här kväll är faktiskt inga problem. Man behöver inte ens hoppas på att pausen ska komma precis när maskinen är klar. Att gå ner är ungefär som att fortsätta titta där nere.
Att titta på en tvättmaskin som systematiskt jobbar med tvätten i samma mönster är som att se Tyskland spela VM-fotboll. I 90 minuter tuggar dom båda på mot målet, att slutföra matchen, precis som vanligt. Det mest upphetsande i tvättstugan är centrifugeringen och det kan liknas vid Tysklands förmåga att hitta den sista kraften. När luckan helt enligt programmet öppnas automatisk står det lika programenligt 1-0 till Tyskland, eller 2-1 eller 3-2.
Det går självklart inte säga att Tyskland är ett dåligt lag, Statistiken talar sitt tydliga språk men sättet man genomför matcherna är lika tråkiga som förutsägbara, det finns aldrig någon spänning. Henrik Larsson slängde alltid ut en avig arm men kunde bara dribbla åt höger. Och till slut hamnade han då logiskt nere vid hörnflaggan. Där nere slog han bollen på motståndarnas ben och fick inkastet med sig. Varpå Staffan Lindeborg hyllade honom med att han sprang bra.
Den här typen av förutsägbar fotboll har jag svårt för. Jag vet hur fotbollen kan beröra mig när elegansen och det oväntade får ta plats. Jag har i tidigare blogg förklarat hur vacker fotbollen kan vara, och tysk fotboll har den senaste tiden varit helt fantastisk och faktiskt utvecklats enormt, det erkännandet måste jag ge. MEN känslan är just i det är mästerskapet nu tillbaka till ett helt vanligt 90-minuters program på 40 grader med automatisk lucköppning i 93:e minuten.
Damen står länge och tittar över havet av bär. Hon betraktar det på ett sätt som verkar vara konsumentens otvivelaktiga rätt så här års. Att granska vilken jordgubbsförpackning som innehåller mest, har de största eller den rödaste färgen, eller sålla bort de som ser dåliga ut. Svenskarna gör medvetna val när det handlar om jordgubbar. Och de unga ambitiösa ungdomarna som oftast står för försäljningen låter de erfarna jordgubbsköparna hållas, de får välja och vraka och ju äldre köparna är desto viktigare verkar det vara att ta förpackningen själv och räcka över till försäljaren. Man vill liksom inte ha några andra fingrar i maten.
Ingen frågar längre om de är svenska, men damen vill gärna veta när de är plockade. Det känns som hon är ute efter ett förpackningsdatum. Närproducerat förutsätter man på något vis och priset följer traditionsenligt tillgång och efterfrågan. Precis så som med olja och el och alltid en topp runt midsommar.
Midsommar ja, vem lägger inte ut en bild på sina barn i midsommarkrans på sociala medier? Vem fryser inte ner snapsen till fryspunkten? Och vem låter bli att slänga sig ner på gräset i raketen runt midsommarstången? Svaret är starkt generaliserat till ett ALLA! Självklarheter och traditioner är midsommarens mantra. Jag gillar inte snaps men det hör till, jag hatar löjliga rörelser om att jag spelar basfiol och flöjt men vad gör man inte för barnen och sist men inte minst, jag drar ett förlegat skämt om att vi går mot mörkare tider fast jag vet att ingen tycker det är kul. Traditioner är till för att hållas.
Midsommar ja, så svenskt att det nästan borde vara vår nationaldag. Men samtidigt så skönt att man inte behöver läsa på och kunna varför vi råkar vara lediga denna dag. Fritt från religösa ankomstdatum till himlen. Fritt från historiska händelser med kungar och självständighetsförklaringar. Helt enkelt bara en hyllning till sommaren och ljuset. Där samlas vi runt stången på en allmän plats och firar, helt okomplicerat. Det gillar jag. Dessutom glädjer det mig att så många från andra länder visar sin uppskattning för våra seder och bruk och anammar dessa med oss ute på Evedal. Ett tydligt tecken på att många tar seden dit man kommer.
Damen fnyser traditionsenligt åt literpriset på jordgubbarna. "30 kronor, efter midsommar!?!?!" Väljer en förpackning med de största, rödaste och finaste bären och går sin väg.
Ett stort idrottsevenemang har startat i Brasilien. Det är inte O-ringen, Novemberkåsan eller någon speedwaytävling i Målilla. FotbollsVM är världens största TV-händelse eller vad sägs om det uppskattade antalet TV-tittare på förra finalen som enligt ett spansk medieföretag beräknades till 4 miljarder?
Det slår både Robins, Ernst Kirschsteiger och ja, faktiskt också Eurovisionfinalen. Till och med den ansedda Superbowl ligger i lä. FotbollsVM är och förblir det största programmet alla kategorier. Gillar man inte sport och fotboll blir TV-tablån ingen munter läsning.
Arga snickare, mästerkockar och talangjakter runt om i Sverige, huka er! I sommar är det fotboll och allsång som gäller, åtminstone i en månad framöver. Fotboll 18.00, 21.00, och 00.00 Däremellan pressar vi in Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg och Sommarkrysset. Hurvida svenskar får bada i fontäner varma sommarnätter i segerrus låter jag kommentera med, vi är inte med, inte ens Zlatan. Men Erik Hamrén kom med på ett bananskal. Tillsammans med Pops och grabbarna i ett inglasat uterum med utsikt över Cobacabana. Lite besviken över att Sean Banans Cobacabanana inte är signaturmelodin för sändningarna.
Kanske lockar VM en och annan ointresserad också när folk i deras omgivning sluter upp i en sådan massiv gemenskap kring fotbollen. Det går nästan inte att undvika. Och för er som inte tycker det är intressant med 22 spelare som jagar en boll i 90 minuter ska jag här försöka måla upp en annan bild än den rent sportsliga delen.
Man kan se fotbollen som en konstform, en tavla. Där ett tydligt mönster tonar fram i en rörlig kompott av vackra streck mellan punkterna. Glädjen och euforin över den perfektion som ibland speglar ett vackert mål kan mycket väl jämföras med den glädje som Peder Severin Krœyer i konstverket Hipp hipp hurra framställer. Eller varför inte se kopplingen mellan ett sydeuropeiskt kortpassningspel och Pablo Picassos kubism. Det surrealistiska filmningarna och den unga generationen med Neymar i spetsen som behandlar bollen i en närmast klinisk futuristiskt stil och målar upp den nya fotbollen i kontrast mot den traditionella.
Ja fotbollen kan faktiskt vara så vacker. Det gäller bara se den ur en annan synvinkel. Inte genom en gormande, öldrickande och svärande försutten svensk man i en utsliten TV-soffa. Man brukar säga att fotbollen förenar, rika med fattiga, tjejer med killar, politiker över partigränser, vindrickande och ölhävare och människor över nationsgränser (kanske inte alltid över ett VM).
Fotbollen må vara rund men det som fotbollen gör utanför det rent sportsliga kan liknas vid ett stort och strakt träd. Den förgrenar sig ut till samhällets alla skikt. Den förenar människor och den talar samma språk oavsett vilket land du kommer ifrån, vilken religion du tillhör, etnicitet etc. Alla kan spela den och alla förstår den. Jag vågar påstå att den är ett fredsprojekt. Vi omges av konflikthärdar men i fotbollens tjänst tror jag till och med att fotbollen avleder den mest krigshetsande diktator.
Så kära Nobelkommittén i Oslo. Ni har hittills visat prov på mod i era utnämningar, organisationer har fått fredspriset, kontroversiella utnämningar har under senare tid varit ert signum och amerikanska presidenter har fått det, trots pågående militär aktivitet i andra länder. Kanske kan ett fotbollsVM vara föremålet för diskussioner inom fredspriset.
Till er fotbollsointresserade människor som bävar inför kvällarna. Fotboll är
ingen sport, det är världens största fredsprojekt framställd som en tavla målad
av alla tänkbara kreativa fotbollspelare. Och Sverige är inte med i år, tur eller
otur för skapandet av vacker fotboll, det får var och en avgöra. Bollismen kan mycket möjligt utgöra en inriktning inom konsten i framtiden.
Storleken har betydelse!
Där står dom med sina stora, tunga och långa attribut. Det krävs nästan alltid två händer för att mäkta med att hålla i den, ibland tom. med stativ under. Oftast är det män som stoltserar och ju större desto bättre, det gäller verkligen här. Med en enkel vridning kan de snabbt bli större i ett nafs.
Jag pratar givetvis om objektiven på kameran. På en flyguppvisning har storleken betydelse på så vis att ju större desto närmare flygplanen kommer du, inte alltid bättre bild alltså. Det där är en kvalitetsfråga också. Men de långa teleobjektiven hjälper ändå till att ta närbilder på flygplanen.
Jag kan inte säga om det råder inbördes beundran eller missunnsamhet flightspotters emellan när det gäller storleken. I stort sett alla är amatörer och har en sak gemensamt. Att ta bra och intressanta bilder. Kan ändå tycka att det delas ut en och annan avundsjuk blick mot de som har de största.
Själv befinner jag mig i mellanmjölkens land vad beträffar storleken. Och när jag gallrar bland mina bilder inser jag att nära tre fjärdedelar av bilderna inte motsvarar det som jag kände när jag såg planen genom kameralinsen. Eller så handlar det bara om kritiskt granskande av mitt eget arbete. Eller så lyssnade jag bara väldigt noga på en föreläsning med Jens Assur, professionell frilansfotograf för många år sen, att det stora jobbet kommer efteråt. I mörkrummet, ja ni förstår hur längesen det var. Men jobbet gjorde jag igår och jag ljuger inte om bara det tog en timma.
En flyguppvisning är i mångt och mycket männens arena (nu får ni ursäkta min starkt generaliserande beskrivning av fenomenet flightspotting). Det är männen som håller i de stora objektiven, det är männen som ruskar på huvudet över en mäktig manöver, det är männen som visar en inverterad roll med sina händer likt Maverick i Top Gun för sina flickvänner precis som om det vore dom som gjort den. Det är gubbarna som minns svunna tider på flottiljen där de en dag kanske stod som värnpliktiga och tittade upp mot en J29 Tunnan på 50-talet som likt en svala skar genom tunna molnskikt.
Det är männen som äter hamburgare som om det vore sista dagen i livet.
Flickvännerna, ja det tycks bara vara den yngre generationen kvinnor som följer med sina män till flygdagarna. Kanske en ännu inte förstörd respekt inför den kärestas intresse, en slags lojalitet mot att hushållskassans tomma hål efter ett dyrköpt objektiv ändå är förlåtet, åtminstone så länge kärlekens vindar blåser. De äldre fruarna lyser med sin frånvaro. De har säkert tröttnat på nackspärr och gubbarnas upprepade anekdoter från förr. Lite hederligt trädgårdsarbete och en dag utan gubben är förmodligen ovärdeligt på äldre dar.
Min kärlek till flyget handlar inte så mycket om dyra stora objektiv eller billiga T-shirts med flottiljernas namn på. Min kärlek handlar inte om att dra med flickvännen mot hennes vilja till något som inte intresserar henne, om hon inte själv vill förstås. Min kärlek är en tredimensionell passion för piloternas sätt att hantera det som var näst intill omöjligt för hundra år sedan. Där alla fem sinnena blandas in. Hur hörseln tar in stjärnmotorns dova vibrerande ljud, hur synen av en Gripen gör en tvärvändning mot en ljusblå himmel, hur efterbrännkammaren riktad mot publiken får bröstet att vibrera inom min kropp, doften av jetbränsle kittlar i näsan och smaken av lakritstång från försäljningstånd blir ett med tungan i ett soligt Ronneby.
Kärleken till flyget sitter djupt rotat i själen och storleken har betydelse i alla fall när det gäller måttet på inre tillfredsställelse. Inget är vackrare än ett pilvingat jetplan genom kameralinsen, det är där jag lever. I mellanmjölkens land blev bilden jag såg i linsen en prick. Men det skiter jag i, den stora glädjen fanns just där och då. Jag lever efter följande motto:
"Be happy for this moment. This moment is your life"
