Jag har tvättstugan samtidigt som Tyskland spelar åttondelsfinal i VM. Det betyder att Tyskland kommer vinna med uddamålet och göra det nära matchens slut. Inget är mer förutsägbart än så. Att gå ner i tvättstugan en sån här kväll är faktiskt inga problem. Man behöver inte ens hoppas på att pausen ska komma precis när maskinen är klar. Att gå ner är ungefär som att fortsätta titta där nere.
Att titta på en tvättmaskin som systematiskt jobbar med tvätten i samma mönster är som att se Tyskland spela VM-fotboll. I 90 minuter tuggar dom båda på mot målet, att slutföra matchen, precis som vanligt. Det mest upphetsande i tvättstugan är centrifugeringen och det kan liknas vid Tysklands förmåga att hitta den sista kraften. När luckan helt enligt programmet öppnas automatisk står det lika programenligt 1-0 till Tyskland, eller 2-1 eller 3-2.
Det går självklart inte säga att Tyskland är ett dåligt lag, Statistiken talar sitt tydliga språk men sättet man genomför matcherna är lika tråkiga som förutsägbara, det finns aldrig någon spänning. Henrik Larsson slängde alltid ut en avig arm men kunde bara dribbla åt höger. Och till slut hamnade han då logiskt nere vid hörnflaggan. Där nere slog han bollen på motståndarnas ben och fick inkastet med sig. Varpå Staffan Lindeborg hyllade honom med att han sprang bra.
Den här typen av förutsägbar fotboll har jag svårt för. Jag vet hur fotbollen kan beröra mig när elegansen och det oväntade får ta plats. Jag har i tidigare blogg förklarat hur vacker fotbollen kan vara, och tysk fotboll har den senaste tiden varit helt fantastisk och faktiskt utvecklats enormt, det erkännandet måste jag ge. MEN känslan är just i det är mästerskapet nu tillbaka till ett helt vanligt 90-minuters program på 40 grader med automatisk lucköppning i 93:e minuten.
onsdag 2 juli 2014
tisdag 24 juni 2014
Basfiol och flöjt
Damen står länge och tittar över havet av bär. Hon betraktar det på ett sätt som verkar vara konsumentens otvivelaktiga rätt så här års. Att granska vilken jordgubbsförpackning som innehåller mest, har de största eller den rödaste färgen, eller sålla bort de som ser dåliga ut. Svenskarna gör medvetna val när det handlar om jordgubbar. Och de unga ambitiösa ungdomarna som oftast står för försäljningen låter de erfarna jordgubbsköparna hållas, de får välja och vraka och ju äldre köparna är desto viktigare verkar det vara att ta förpackningen själv och räcka över till försäljaren. Man vill liksom inte ha några andra fingrar i maten.
Ingen frågar längre om de är svenska, men damen vill gärna veta när de är plockade. Det känns som hon är ute efter ett förpackningsdatum. Närproducerat förutsätter man på något vis och priset följer traditionsenligt tillgång och efterfrågan. Precis så som med olja och el och alltid en topp runt midsommar.
Midsommar ja, vem lägger inte ut en bild på sina barn i midsommarkrans på sociala medier? Vem fryser inte ner snapsen till fryspunkten? Och vem låter bli att slänga sig ner på gräset i raketen runt midsommarstången? Svaret är starkt generaliserat till ett ALLA! Självklarheter och traditioner är midsommarens mantra. Jag gillar inte snaps men det hör till, jag hatar löjliga rörelser om att jag spelar basfiol och flöjt men vad gör man inte för barnen och sist men inte minst, jag drar ett förlegat skämt om att vi går mot mörkare tider fast jag vet att ingen tycker det är kul. Traditioner är till för att hållas.
Midsommar ja, så svenskt att det nästan borde vara vår nationaldag. Men samtidigt så skönt att man inte behöver läsa på och kunna varför vi råkar vara lediga denna dag. Fritt från religösa ankomstdatum till himlen. Fritt från historiska händelser med kungar och självständighetsförklaringar. Helt enkelt bara en hyllning till sommaren och ljuset. Där samlas vi runt stången på en allmän plats och firar, helt okomplicerat. Det gillar jag. Dessutom glädjer det mig att så många från andra länder visar sin uppskattning för våra seder och bruk och anammar dessa med oss ute på Evedal. Ett tydligt tecken på att många tar seden dit man kommer.
Damen fnyser traditionsenligt åt literpriset på jordgubbarna. "30 kronor, efter midsommar!?!?!" Väljer en förpackning med de största, rödaste och finaste bären och går sin väg.
Ingen frågar längre om de är svenska, men damen vill gärna veta när de är plockade. Det känns som hon är ute efter ett förpackningsdatum. Närproducerat förutsätter man på något vis och priset följer traditionsenligt tillgång och efterfrågan. Precis så som med olja och el och alltid en topp runt midsommar.
Midsommar ja, vem lägger inte ut en bild på sina barn i midsommarkrans på sociala medier? Vem fryser inte ner snapsen till fryspunkten? Och vem låter bli att slänga sig ner på gräset i raketen runt midsommarstången? Svaret är starkt generaliserat till ett ALLA! Självklarheter och traditioner är midsommarens mantra. Jag gillar inte snaps men det hör till, jag hatar löjliga rörelser om att jag spelar basfiol och flöjt men vad gör man inte för barnen och sist men inte minst, jag drar ett förlegat skämt om att vi går mot mörkare tider fast jag vet att ingen tycker det är kul. Traditioner är till för att hållas.
Midsommar ja, så svenskt att det nästan borde vara vår nationaldag. Men samtidigt så skönt att man inte behöver läsa på och kunna varför vi råkar vara lediga denna dag. Fritt från religösa ankomstdatum till himlen. Fritt från historiska händelser med kungar och självständighetsförklaringar. Helt enkelt bara en hyllning till sommaren och ljuset. Där samlas vi runt stången på en allmän plats och firar, helt okomplicerat. Det gillar jag. Dessutom glädjer det mig att så många från andra länder visar sin uppskattning för våra seder och bruk och anammar dessa med oss ute på Evedal. Ett tydligt tecken på att många tar seden dit man kommer.
Damen fnyser traditionsenligt åt literpriset på jordgubbarna. "30 kronor, efter midsommar!?!?!" Väljer en förpackning med de största, rödaste och finaste bären och går sin väg.
måndag 16 juni 2014
Fotboll, en konstform!
Ett stort idrottsevenemang har startat i Brasilien. Det är inte O-ringen, Novemberkåsan eller någon speedwaytävling i Målilla. FotbollsVM är världens största TV-händelse eller vad sägs om det uppskattade antalet TV-tittare på förra finalen som enligt ett spansk medieföretag beräknades till 4 miljarder?
Det slår både Robins, Ernst Kirschsteiger och ja, faktiskt också Eurovisionfinalen. Till och med den ansedda Superbowl ligger i lä. FotbollsVM är och förblir det största programmet alla kategorier. Gillar man inte sport och fotboll blir TV-tablån ingen munter läsning.
Arga snickare, mästerkockar och talangjakter runt om i Sverige, huka er! I sommar är det fotboll och allsång som gäller, åtminstone i en månad framöver. Fotboll 18.00, 21.00, och 00.00 Däremellan pressar vi in Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg och Sommarkrysset. Hurvida svenskar får bada i fontäner varma sommarnätter i segerrus låter jag kommentera med, vi är inte med, inte ens Zlatan. Men Erik Hamrén kom med på ett bananskal. Tillsammans med Pops och grabbarna i ett inglasat uterum med utsikt över Cobacabana. Lite besviken över att Sean Banans Cobacabanana inte är signaturmelodin för sändningarna.
Kanske lockar VM en och annan ointresserad också när folk i deras omgivning sluter upp i en sådan massiv gemenskap kring fotbollen. Det går nästan inte att undvika. Och för er som inte tycker det är intressant med 22 spelare som jagar en boll i 90 minuter ska jag här försöka måla upp en annan bild än den rent sportsliga delen.
Man kan se fotbollen som en konstform, en tavla. Där ett tydligt mönster tonar fram i en rörlig kompott av vackra streck mellan punkterna. Glädjen och euforin över den perfektion som ibland speglar ett vackert mål kan mycket väl jämföras med den glädje som Peder Severin Krœyer i konstverket Hipp hipp hurra framställer. Eller varför inte se kopplingen mellan ett sydeuropeiskt kortpassningspel och Pablo Picassos kubism. Det surrealistiska filmningarna och den unga generationen med Neymar i spetsen som behandlar bollen i en närmast klinisk futuristiskt stil och målar upp den nya fotbollen i kontrast mot den traditionella.
Ja fotbollen kan faktiskt vara så vacker. Det gäller bara se den ur en annan synvinkel. Inte genom en gormande, öldrickande och svärande försutten svensk man i en utsliten TV-soffa. Man brukar säga att fotbollen förenar, rika med fattiga, tjejer med killar, politiker över partigränser, vindrickande och ölhävare och människor över nationsgränser (kanske inte alltid över ett VM).
Fotbollen må vara rund men det som fotbollen gör utanför det rent sportsliga kan liknas vid ett stort och strakt träd. Den förgrenar sig ut till samhällets alla skikt. Den förenar människor och den talar samma språk oavsett vilket land du kommer ifrån, vilken religion du tillhör, etnicitet etc. Alla kan spela den och alla förstår den. Jag vågar påstå att den är ett fredsprojekt. Vi omges av konflikthärdar men i fotbollens tjänst tror jag till och med att fotbollen avleder den mest krigshetsande diktator.
Så kära Nobelkommittén i Oslo. Ni har hittills visat prov på mod i era utnämningar, organisationer har fått fredspriset, kontroversiella utnämningar har under senare tid varit ert signum och amerikanska presidenter har fått det, trots pågående militär aktivitet i andra länder. Kanske kan ett fotbollsVM vara föremålet för diskussioner inom fredspriset.
Till er fotbollsointresserade människor som bävar inför kvällarna. Fotboll är
ingen sport, det är världens största fredsprojekt framställd som en tavla målad
av alla tänkbara kreativa fotbollspelare. Och Sverige är inte med i år, tur eller
otur för skapandet av vacker fotboll, det får var och en avgöra. Bollismen kan mycket möjligt utgöra en inriktning inom konsten i framtiden.
Det slår både Robins, Ernst Kirschsteiger och ja, faktiskt också Eurovisionfinalen. Till och med den ansedda Superbowl ligger i lä. FotbollsVM är och förblir det största programmet alla kategorier. Gillar man inte sport och fotboll blir TV-tablån ingen munter läsning.
Arga snickare, mästerkockar och talangjakter runt om i Sverige, huka er! I sommar är det fotboll och allsång som gäller, åtminstone i en månad framöver. Fotboll 18.00, 21.00, och 00.00 Däremellan pressar vi in Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg och Sommarkrysset. Hurvida svenskar får bada i fontäner varma sommarnätter i segerrus låter jag kommentera med, vi är inte med, inte ens Zlatan. Men Erik Hamrén kom med på ett bananskal. Tillsammans med Pops och grabbarna i ett inglasat uterum med utsikt över Cobacabana. Lite besviken över att Sean Banans Cobacabanana inte är signaturmelodin för sändningarna.
Kanske lockar VM en och annan ointresserad också när folk i deras omgivning sluter upp i en sådan massiv gemenskap kring fotbollen. Det går nästan inte att undvika. Och för er som inte tycker det är intressant med 22 spelare som jagar en boll i 90 minuter ska jag här försöka måla upp en annan bild än den rent sportsliga delen.
Man kan se fotbollen som en konstform, en tavla. Där ett tydligt mönster tonar fram i en rörlig kompott av vackra streck mellan punkterna. Glädjen och euforin över den perfektion som ibland speglar ett vackert mål kan mycket väl jämföras med den glädje som Peder Severin Krœyer i konstverket Hipp hipp hurra framställer. Eller varför inte se kopplingen mellan ett sydeuropeiskt kortpassningspel och Pablo Picassos kubism. Det surrealistiska filmningarna och den unga generationen med Neymar i spetsen som behandlar bollen i en närmast klinisk futuristiskt stil och målar upp den nya fotbollen i kontrast mot den traditionella.
Ja fotbollen kan faktiskt vara så vacker. Det gäller bara se den ur en annan synvinkel. Inte genom en gormande, öldrickande och svärande försutten svensk man i en utsliten TV-soffa. Man brukar säga att fotbollen förenar, rika med fattiga, tjejer med killar, politiker över partigränser, vindrickande och ölhävare och människor över nationsgränser (kanske inte alltid över ett VM).
Fotbollen må vara rund men det som fotbollen gör utanför det rent sportsliga kan liknas vid ett stort och strakt träd. Den förgrenar sig ut till samhällets alla skikt. Den förenar människor och den talar samma språk oavsett vilket land du kommer ifrån, vilken religion du tillhör, etnicitet etc. Alla kan spela den och alla förstår den. Jag vågar påstå att den är ett fredsprojekt. Vi omges av konflikthärdar men i fotbollens tjänst tror jag till och med att fotbollen avleder den mest krigshetsande diktator.
Så kära Nobelkommittén i Oslo. Ni har hittills visat prov på mod i era utnämningar, organisationer har fått fredspriset, kontroversiella utnämningar har under senare tid varit ert signum och amerikanska presidenter har fått det, trots pågående militär aktivitet i andra länder. Kanske kan ett fotbollsVM vara föremålet för diskussioner inom fredspriset.
Till er fotbollsointresserade människor som bävar inför kvällarna. Fotboll är
ingen sport, det är världens största fredsprojekt framställd som en tavla målad
av alla tänkbara kreativa fotbollspelare. Och Sverige är inte med i år, tur eller
otur för skapandet av vacker fotboll, det får var och en avgöra. Bollismen kan mycket möjligt utgöra en inriktning inom konsten i framtiden.
måndag 2 juni 2014
Storleken har betydelse
Storleken har betydelse!
Där står dom med sina stora, tunga och långa attribut. Det krävs nästan alltid två händer för att mäkta med att hålla i den, ibland tom. med stativ under. Oftast är det män som stoltserar och ju större desto bättre, det gäller verkligen här. Med en enkel vridning kan de snabbt bli större i ett nafs.
Jag pratar givetvis om objektiven på kameran. På en flyguppvisning har storleken betydelse på så vis att ju större desto närmare flygplanen kommer du, inte alltid bättre bild alltså. Det där är en kvalitetsfråga också. Men de långa teleobjektiven hjälper ändå till att ta närbilder på flygplanen.
Jag kan inte säga om det råder inbördes beundran eller missunnsamhet flightspotters emellan när det gäller storleken. I stort sett alla är amatörer och har en sak gemensamt. Att ta bra och intressanta bilder. Kan ändå tycka att det delas ut en och annan avundsjuk blick mot de som har de största.
Själv befinner jag mig i mellanmjölkens land vad beträffar storleken. Och när jag gallrar bland mina bilder inser jag att nära tre fjärdedelar av bilderna inte motsvarar det som jag kände när jag såg planen genom kameralinsen. Eller så handlar det bara om kritiskt granskande av mitt eget arbete. Eller så lyssnade jag bara väldigt noga på en föreläsning med Jens Assur, professionell frilansfotograf för många år sen, att det stora jobbet kommer efteråt. I mörkrummet, ja ni förstår hur längesen det var. Men jobbet gjorde jag igår och jag ljuger inte om bara det tog en timma.
En flyguppvisning är i mångt och mycket männens arena (nu får ni ursäkta min starkt generaliserande beskrivning av fenomenet flightspotting). Det är männen som håller i de stora objektiven, det är männen som ruskar på huvudet över en mäktig manöver, det är männen som visar en inverterad roll med sina händer likt Maverick i Top Gun för sina flickvänner precis som om det vore dom som gjort den. Det är gubbarna som minns svunna tider på flottiljen där de en dag kanske stod som värnpliktiga och tittade upp mot en J29 Tunnan på 50-talet som likt en svala skar genom tunna molnskikt.
Det är männen som äter hamburgare som om det vore sista dagen i livet.
Flickvännerna, ja det tycks bara vara den yngre generationen kvinnor som följer med sina män till flygdagarna. Kanske en ännu inte förstörd respekt inför den kärestas intresse, en slags lojalitet mot att hushållskassans tomma hål efter ett dyrköpt objektiv ändå är förlåtet, åtminstone så länge kärlekens vindar blåser. De äldre fruarna lyser med sin frånvaro. De har säkert tröttnat på nackspärr och gubbarnas upprepade anekdoter från förr. Lite hederligt trädgårdsarbete och en dag utan gubben är förmodligen ovärdeligt på äldre dar.
Min kärlek till flyget handlar inte så mycket om dyra stora objektiv eller billiga T-shirts med flottiljernas namn på. Min kärlek handlar inte om att dra med flickvännen mot hennes vilja till något som inte intresserar henne, om hon inte själv vill förstås. Min kärlek är en tredimensionell passion för piloternas sätt att hantera det som var näst intill omöjligt för hundra år sedan. Där alla fem sinnena blandas in. Hur hörseln tar in stjärnmotorns dova vibrerande ljud, hur synen av en Gripen gör en tvärvändning mot en ljusblå himmel, hur efterbrännkammaren riktad mot publiken får bröstet att vibrera inom min kropp, doften av jetbränsle kittlar i näsan och smaken av lakritstång från försäljningstånd blir ett med tungan i ett soligt Ronneby.
Kärleken till flyget sitter djupt rotat i själen och storleken har betydelse i alla fall när det gäller måttet på inre tillfredsställelse. Inget är vackrare än ett pilvingat jetplan genom kameralinsen, det är där jag lever. I mellanmjölkens land blev bilden jag såg i linsen en prick. Men det skiter jag i, den stora glädjen fanns just där och då. Jag lever efter följande motto:
"Be happy for this moment. This moment is your life"
Där står dom med sina stora, tunga och långa attribut. Det krävs nästan alltid två händer för att mäkta med att hålla i den, ibland tom. med stativ under. Oftast är det män som stoltserar och ju större desto bättre, det gäller verkligen här. Med en enkel vridning kan de snabbt bli större i ett nafs.
Jag pratar givetvis om objektiven på kameran. På en flyguppvisning har storleken betydelse på så vis att ju större desto närmare flygplanen kommer du, inte alltid bättre bild alltså. Det där är en kvalitetsfråga också. Men de långa teleobjektiven hjälper ändå till att ta närbilder på flygplanen.
Jag kan inte säga om det råder inbördes beundran eller missunnsamhet flightspotters emellan när det gäller storleken. I stort sett alla är amatörer och har en sak gemensamt. Att ta bra och intressanta bilder. Kan ändå tycka att det delas ut en och annan avundsjuk blick mot de som har de största.
Själv befinner jag mig i mellanmjölkens land vad beträffar storleken. Och när jag gallrar bland mina bilder inser jag att nära tre fjärdedelar av bilderna inte motsvarar det som jag kände när jag såg planen genom kameralinsen. Eller så handlar det bara om kritiskt granskande av mitt eget arbete. Eller så lyssnade jag bara väldigt noga på en föreläsning med Jens Assur, professionell frilansfotograf för många år sen, att det stora jobbet kommer efteråt. I mörkrummet, ja ni förstår hur längesen det var. Men jobbet gjorde jag igår och jag ljuger inte om bara det tog en timma.
En flyguppvisning är i mångt och mycket männens arena (nu får ni ursäkta min starkt generaliserande beskrivning av fenomenet flightspotting). Det är männen som håller i de stora objektiven, det är männen som ruskar på huvudet över en mäktig manöver, det är männen som visar en inverterad roll med sina händer likt Maverick i Top Gun för sina flickvänner precis som om det vore dom som gjort den. Det är gubbarna som minns svunna tider på flottiljen där de en dag kanske stod som värnpliktiga och tittade upp mot en J29 Tunnan på 50-talet som likt en svala skar genom tunna molnskikt.
Det är männen som äter hamburgare som om det vore sista dagen i livet.
Flickvännerna, ja det tycks bara vara den yngre generationen kvinnor som följer med sina män till flygdagarna. Kanske en ännu inte förstörd respekt inför den kärestas intresse, en slags lojalitet mot att hushållskassans tomma hål efter ett dyrköpt objektiv ändå är förlåtet, åtminstone så länge kärlekens vindar blåser. De äldre fruarna lyser med sin frånvaro. De har säkert tröttnat på nackspärr och gubbarnas upprepade anekdoter från förr. Lite hederligt trädgårdsarbete och en dag utan gubben är förmodligen ovärdeligt på äldre dar.
Min kärlek till flyget handlar inte så mycket om dyra stora objektiv eller billiga T-shirts med flottiljernas namn på. Min kärlek handlar inte om att dra med flickvännen mot hennes vilja till något som inte intresserar henne, om hon inte själv vill förstås. Min kärlek är en tredimensionell passion för piloternas sätt att hantera det som var näst intill omöjligt för hundra år sedan. Där alla fem sinnena blandas in. Hur hörseln tar in stjärnmotorns dova vibrerande ljud, hur synen av en Gripen gör en tvärvändning mot en ljusblå himmel, hur efterbrännkammaren riktad mot publiken får bröstet att vibrera inom min kropp, doften av jetbränsle kittlar i näsan och smaken av lakritstång från försäljningstånd blir ett med tungan i ett soligt Ronneby.
Kärleken till flyget sitter djupt rotat i själen och storleken har betydelse i alla fall när det gäller måttet på inre tillfredsställelse. Inget är vackrare än ett pilvingat jetplan genom kameralinsen, det är där jag lever. I mellanmjölkens land blev bilden jag såg i linsen en prick. Men det skiter jag i, den stora glädjen fanns just där och då. Jag lever efter följande motto:
"Be happy for this moment. This moment is your life"
söndag 25 maj 2014
Uppmuntran till brott.
Bland hyllmeter lördagsgodis på Hemmakväll bryter den lilla killen mot lagen. Jag ser i hans ögon att detta berg av godis blir på något sätt hans. Hans föräldrar lyser med sin frånvaro i hans absoluta närhet, upptagna med att prata med sina vänner. Den lilla killen ska nu ta två beslut som kommer få två helt olika konsekvenser.
Det första beslutet skänker njutning i munnen och han ser nöjd ut. Det andra beslutet är inte helt genomtänkt ur njutningssynpunkt men väl så förståeligt för den åldern som killen representerar. Att söka bekräftelse för något man gjort är liksom grejen när man är så där emellan 2-3 år. Och i åtminstone 8 av 10 fall så får barn en positiv bekräftelse från sina föräldrar, åtminstone vill jag tro det. Som vuxen observatör ser och förstår jag vad som håller på att hända.
Det är nu jag går lite utanför mina egna ramar. På något sätt vill jag att killen åtminstone ska få i sig en bit innan hans förhoppning om den positiva bekräftelsen skall grusas och övergå i ett helt tvärtomreaktion från mamma och pappa. De där 2 gångerna av 10 som inte handlar om uppmuntran men som självklart är nödvändiga för att barnen inte ska bli kriminella som vuxna. Det skriver jag självklart under på. Men just i detta fall känner jag såpass mycket sympati för killens sötsug. Det är ju trots allt lördag.
Jag kommer på mig själv att vinka till killen för att ge honom några extra sexunder att bearbeta den sega godisen. "Somliga straffar Gud direkt" brukar man säga och kanske är just den sega, starkt färgade och syrliga sötsaken Guds sätt att bevisa just detta. Killen är nu på väg mot sina föräldrar med en halvtuggad godisbit i handen. Domen låter inte vänta på sig, killen får förmodligen sin första lektion i vad snatteri är och beslutet att smaka på Hemmakvälls enorma berg av godis gav kanske inte mersmak.
8 av 10 uppmuntrande ord gällde inte på vägen hem för den här killen då vi följdes en bit på vägen bort från affären. Killen blev kallad odräglig av sin mor och jag gick 20 meter bakom och var nöjd över att han åtminstone fick smaka med min hjälp. Mitt laglösa beteende kanske inte är att föredra, borde jag gripit in? Nej ibland måste man begå misstagen för att lära sig.
Det första beslutet skänker njutning i munnen och han ser nöjd ut. Det andra beslutet är inte helt genomtänkt ur njutningssynpunkt men väl så förståeligt för den åldern som killen representerar. Att söka bekräftelse för något man gjort är liksom grejen när man är så där emellan 2-3 år. Och i åtminstone 8 av 10 fall så får barn en positiv bekräftelse från sina föräldrar, åtminstone vill jag tro det. Som vuxen observatör ser och förstår jag vad som håller på att hända.
Det är nu jag går lite utanför mina egna ramar. På något sätt vill jag att killen åtminstone ska få i sig en bit innan hans förhoppning om den positiva bekräftelsen skall grusas och övergå i ett helt tvärtomreaktion från mamma och pappa. De där 2 gångerna av 10 som inte handlar om uppmuntran men som självklart är nödvändiga för att barnen inte ska bli kriminella som vuxna. Det skriver jag självklart under på. Men just i detta fall känner jag såpass mycket sympati för killens sötsug. Det är ju trots allt lördag.
Jag kommer på mig själv att vinka till killen för att ge honom några extra sexunder att bearbeta den sega godisen. "Somliga straffar Gud direkt" brukar man säga och kanske är just den sega, starkt färgade och syrliga sötsaken Guds sätt att bevisa just detta. Killen är nu på väg mot sina föräldrar med en halvtuggad godisbit i handen. Domen låter inte vänta på sig, killen får förmodligen sin första lektion i vad snatteri är och beslutet att smaka på Hemmakvälls enorma berg av godis gav kanske inte mersmak.
8 av 10 uppmuntrande ord gällde inte på vägen hem för den här killen då vi följdes en bit på vägen bort från affären. Killen blev kallad odräglig av sin mor och jag gick 20 meter bakom och var nöjd över att han åtminstone fick smaka med min hjälp. Mitt laglösa beteende kanske inte är att föredra, borde jag gripit in? Nej ibland måste man begå misstagen för att lära sig.
lördag 24 maj 2014
Modernt och fräscht
Vi har självklart olika uppfattningar vad som känns modernt och fräscht. Det kan vara ljusa fina loungemöbler på altanen, en ny doft från Yves Saint Laurent eller den nya takterrassen på PM & vänner i Växjö.
Jean-Marie Le Pen, grundare till det främlingsfientliga partiet Front National sa i veckan att han hoppades att Afrika drabbas av ett ebolavirus så att människor dör hellre än flyr till Europa. Han har tidigare kallat förintelsens gaskamrar för en historisk bagatell. Många EU-kritiska partier tar starkt avstånd från ett sånt här parti. Jimmie Åkesson tycker att partiet känns modernt och fräscht.
Själv tycker jag att ett par ljusa chinos och en marinblå pikétröja känns modernt och fräscht.
I fredags var det varken Let's Dance, Fångarna på fortet eller Gladiatorerna. Det var EU-debatt mellan alla toppnamnen i en fräsch och modern studio riggad av SVT. Det hade inte spelat någon roll hur mycket tacos, chips eller dip som stått framme. Fredagsmyset uteblev om man valde debatten. Kanske hade knastret av chipsen och sörplande av Coca-Cola varit den välkomnande distraktionen som gjort att Marita Ulvskog och Gunnar Hökmarks munhuggande bara försvann i intet.
Nä varken mys eller någon eller någon fräsch och modern Marit Paulsen kunde väcka liv i det traditionsenliga fredagsmyset. Hela Sverige bakar, där snackar vi modernt och fräscht! TV4-formatet där alla program just nu verkar handla om att deltagare ska stå bakom varsin köksbänk och bli bedömda i konsten att tillaga något verkar vara da shit. TV4 visar mästarklass i ett program och använder sig sedan av copy-paste i resten av deras TV-tablå. Och Steffos viktnedgång tycks toppa nyhetslistan
Nya moderaterna. shit vad modernt och fräscht det känns. Har ni tänkt på att alla bilder på Fredrik Reinfeldt i valrörelser alltid andas Almedalen. Ni vet den där ljusa fräscha, lite lediga Fredrik som står nära folket i tider då man ska välja väg. Hur länge är en ung spelare lovande och hur länge kan ett parti kallas för nya? En sak går i alla fall att säga om nya moderaterna i Växjö. Deras valstuga vinner pris i fråga om modernt och fräscht.
Och sist men inte minst, en intervju med Ers högheter blir aldrig modern och fräsch, inte ens med Malou. Det blir bara en påminnelse om hur olika vi ser på människor i vårt samhälle.
Jean-Marie Le Pen, grundare till det främlingsfientliga partiet Front National sa i veckan att han hoppades att Afrika drabbas av ett ebolavirus så att människor dör hellre än flyr till Europa. Han har tidigare kallat förintelsens gaskamrar för en historisk bagatell. Många EU-kritiska partier tar starkt avstånd från ett sånt här parti. Jimmie Åkesson tycker att partiet känns modernt och fräscht.
Själv tycker jag att ett par ljusa chinos och en marinblå pikétröja känns modernt och fräscht.
I fredags var det varken Let's Dance, Fångarna på fortet eller Gladiatorerna. Det var EU-debatt mellan alla toppnamnen i en fräsch och modern studio riggad av SVT. Det hade inte spelat någon roll hur mycket tacos, chips eller dip som stått framme. Fredagsmyset uteblev om man valde debatten. Kanske hade knastret av chipsen och sörplande av Coca-Cola varit den välkomnande distraktionen som gjort att Marita Ulvskog och Gunnar Hökmarks munhuggande bara försvann i intet.
Nä varken mys eller någon eller någon fräsch och modern Marit Paulsen kunde väcka liv i det traditionsenliga fredagsmyset. Hela Sverige bakar, där snackar vi modernt och fräscht! TV4-formatet där alla program just nu verkar handla om att deltagare ska stå bakom varsin köksbänk och bli bedömda i konsten att tillaga något verkar vara da shit. TV4 visar mästarklass i ett program och använder sig sedan av copy-paste i resten av deras TV-tablå. Och Steffos viktnedgång tycks toppa nyhetslistan
Nya moderaterna. shit vad modernt och fräscht det känns. Har ni tänkt på att alla bilder på Fredrik Reinfeldt i valrörelser alltid andas Almedalen. Ni vet den där ljusa fräscha, lite lediga Fredrik som står nära folket i tider då man ska välja väg. Hur länge är en ung spelare lovande och hur länge kan ett parti kallas för nya? En sak går i alla fall att säga om nya moderaterna i Växjö. Deras valstuga vinner pris i fråga om modernt och fräscht.
Och sist men inte minst, en intervju med Ers högheter blir aldrig modern och fräsch, inte ens med Malou. Det blir bara en påminnelse om hur olika vi ser på människor i vårt samhälle.
tisdag 13 maj 2014
En sång till modet
En nära vän till mig var på TV för några veckor sedan. Det var inte bara ett inslag i nyheterna där man frågade runt på stan. Frågan är egentligen om hon ägde kameran? Och ja jag tycker faktiskt det. Nu tycker hon inte det själv men för oss som tittade visade hon prov på stort mod och glänste verkligen. Om jag är partisk? Ja en aning kan man säga. Stolt? Ja väldigt! Imponerad? Ja!
Det krävs faktiskt en väldigt stor portion mod och vilja att våga ta chansen när den kommer. Och som hon gjorde det! För mig är personer som vågar gå utanför sin comfort zone för att utmana sig själv någon jag ser upp till. Hon drog dessutom med sig en person som enligt honom själv inte hade anmält sig till ett sånt här program trots en stor kunskapsbank. Det visar dessutom prov på bra övertalningsförmåga. Att anmäla sig till Sveriges kanske största frågesportprogram är inte bara modigt, det är riktigt coolt.
Satsar man inget vinner man inget, enkel logik. Man kan spela på Lotto, gå in på ett ATG-ombud till synes anonym och satsa, eller så ställer man upp i en utav de största TV-kanalerna och drar hem storkovan. I mina ögon ett gigantiskt steg i personligt mod. Sånt imponerar på mig.
Besökte förresten Köpenhamn i helgen på självaste finaldagen för Eurovision song contest. Det har förmodligen inte undgått någon att Conchita Wurst inte bara vann hela tävlingen utan också att hon är en stark förebild för många som kanske inte ännu vågar ta steget utanför sin personliga comfort zone när det gäller sin sexuella läggning. Köpenhamn var i helgen en stad som visade stor tolerans för mänskliga rättigheter och det det kändes väldigt bra att promenera mitt i allt detta.
Jag gick faktiskt också utanför min egen comfort zone i helgen, kanske inte i samma utsträckning som personerna här ovan men, att klaga på priset på en irish coffee och ta strid för sin sak resulterade i pengarna tillbaka. Det har nog aldrig hänt.
Till sist i detta blogginlägg som idag hedrar personligt mod vill jag också tillägna två viktiga personer i min närhet. Få personer som jag lärt känna i livet har så mycket att komma med, både när det gäller värderingar, medmänsklighet. Deras sätt att lyssna och finnas till och komma med råd är enastående och framför allt så blir en resa till Köpenhamn så otroligt rolig när deras humor och syn på livet tar plats. Det märks att de jobbar med människor och jag vet att dom gör det bra!
Det krävs faktiskt en väldigt stor portion mod och vilja att våga ta chansen när den kommer. Och som hon gjorde det! För mig är personer som vågar gå utanför sin comfort zone för att utmana sig själv någon jag ser upp till. Hon drog dessutom med sig en person som enligt honom själv inte hade anmält sig till ett sånt här program trots en stor kunskapsbank. Det visar dessutom prov på bra övertalningsförmåga. Att anmäla sig till Sveriges kanske största frågesportprogram är inte bara modigt, det är riktigt coolt.
Satsar man inget vinner man inget, enkel logik. Man kan spela på Lotto, gå in på ett ATG-ombud till synes anonym och satsa, eller så ställer man upp i en utav de största TV-kanalerna och drar hem storkovan. I mina ögon ett gigantiskt steg i personligt mod. Sånt imponerar på mig.
Besökte förresten Köpenhamn i helgen på självaste finaldagen för Eurovision song contest. Det har förmodligen inte undgått någon att Conchita Wurst inte bara vann hela tävlingen utan också att hon är en stark förebild för många som kanske inte ännu vågar ta steget utanför sin personliga comfort zone när det gäller sin sexuella läggning. Köpenhamn var i helgen en stad som visade stor tolerans för mänskliga rättigheter och det det kändes väldigt bra att promenera mitt i allt detta.
Jag gick faktiskt också utanför min egen comfort zone i helgen, kanske inte i samma utsträckning som personerna här ovan men, att klaga på priset på en irish coffee och ta strid för sin sak resulterade i pengarna tillbaka. Det har nog aldrig hänt.
Till sist i detta blogginlägg som idag hedrar personligt mod vill jag också tillägna två viktiga personer i min närhet. Få personer som jag lärt känna i livet har så mycket att komma med, både när det gäller värderingar, medmänsklighet. Deras sätt att lyssna och finnas till och komma med råd är enastående och framför allt så blir en resa till Köpenhamn så otroligt rolig när deras humor och syn på livet tar plats. Det märks att de jobbar med människor och jag vet att dom gör det bra!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)