Tåget rullar in mot Köpenhamns centralstation 10.47 lördag förmiddag. Ut stiger två ståtliga grabbar fulla av förväntan på dagen. Förväntningarna ligger inte i ett fullspäckat program med 13 öl i kroppen, tvärtom ligger förväntningarna på ett plan av att känna in atmosfären, ladda vardagsbatterierna och behandla livets utmaningar på ett avslappnat sätt. Båda vet nog ganska säkert att de förväntningarna kommer att infrias eftersom de i mångt och mycket delar synen på livet.
Köpenhamn känns kontinentalt och nästan lite exotiskt, särskilt när man spenderar hela året i en liten stad i Småland. Kontrasterna är stora och storstadspulsen gör sig påminnd på flera olika sätt. Endast 2,5 timmar från Växjö kliver man av tåget och ramlar praktiskt taget in på Rådhusplatsen. Man hör surret av ett annat språk, märkligt nog nästan helt obegropligt ibland. Ljudet av trafiken, folkvimlet och byggarbetsplatserna skapar en plats där man blir en i mängden, nästan lite osynlig och den känslan är faktisk efterlängtad känner jag. Till skillnad från Växjö där man faktiskt blir igenkänd ganska ofta
Behovet av att få smälta in har vuxit den senaste tiden och därför blev Köpenhamn den plats som min vän och jag valde för att bena ut livets stora frågor. Att sitta i Nyhavn med ett glas öl i handen och ställa sig den eviga frågan "Vad är meningen med livet?" ställer vissa krav på omgivningen. Nummer ett känns ganska central och viktig. Någon som lyssnar eller har nåt att komma med själv för den delen, Check! på den.
Nummer två är lika självklar som ettan. Någon som vågar ta i en sån allvarlig fråga, Check! på den.
Tre, någon man kan skratta med och säga sanningen till i alla lägen, Check! på den med. Som ni förstår handlar detta blogginlägg om glädjen över att ha en vän man kan lita på i alla lägen.
tisdag 14 maj 2013
söndag 5 maj 2013
1 eller 5. Vad är skillnaden?
På Strandbjörkets lekplats ser man lätt vilka som är förstagångsföräldrar och vilka som kanske har en fem sex stycken. Första barnet har två krockkuddar runt sig hela tiden. Den fysiska krockkudden består av en mamma och en pappa på var sida om rutschkanan. Om inte båda håller så manar åtminstone den icke aktiva föräldern på den som håller hur denne skall hålla. Riskmomenten hålls hela tiden på en nivå som kan efterliknas vid en raketuppskjutning. Inget får lämnas åt slumpen. Den psykiska krockkudden består av en mamma och en pappa på var sida om rutschkanan och försäkrar sig genom bebisspråk att barnet hela tiden ler och tycker det är roligt att vara påpassad hela tiden, eller åker rutschkana om man så vill kalla det.
Fembarnsföräldrarna litar på barnens egna förmåga att klara sig. Här tillåts mindre skavanker och blåmärken. Och skulle barnen slå sig får dom helt enkelt leta upp mamma och pappa och söka tröst. Pappan kan mycket väl vara upptagen med att få eld på grillen genom att hälla tändvätska direkt på elden. Där återfinns också likheten med raketuppskjutningen i fråga om eld, men där säkerheten och riskanalysen har hamnat i skymundan. Det femte barnet råkar bara ha otur att fyra har varit före och därmed har föräldrarna tröttnat på att vara krockkuddar. Fem barn i Strandbjörket drar man inte hem utan vidare därav får grillen följa med.
Den förstfödde får leka i tolv och en halv minut innan föräldrarnas mat och sovklocka ringer. "Mellis" flyttar man inte på i onödan. Är klockan 14.30 så är den oavsett hur kul barnet har. För att barnet inte ska känna sig ensamt är båda föräldrarna med vid intaget och pappan lyfter fram en systemkamera med ett objektiv större än barnet själv. Onödigt kan tyckas med det zoomet eftersom ingen av föräldrarna är längre än 10 meter från fotoobjektet. Kameran är till för att zooma masken i en gråsparvs mun på 100 meter, men det är klart lite "Mellis" kanske kommer med om inte mamman har hunnit torka bort det innan.
Den yngste i skaran av fem springer runt med en korv i handen. Det går att leka och äta på en gång och föräldrarna har för längesen gett upp tanken på ett stillasittande barn. Fri som en gråsparv med mat i munnen navigerar barnet fram i sann upptäckarglädje bland lekplatsens alla möjligheter. Han passerar en förstfödd bältad i en hypermodern rymdraketsliknande barnvagn med två parasoll, insynsskydd och faktiskt, krockkudde på bygeln med två vuxna vid var sida som matar denne med någon slags lättuggad puré.
Mötet mellan nummer 1 och 5 är kanske lite överdrivet här men hur som helst. Strandbjörket är en fantastisk skådeplats för den som vill se och lära från andra. Inget ont om förstagångsföräldrar, inte heller fembarnsföräldrarna. Det är bara kul att se skillnaden och. Alla med barn! Vi har ju alla varit där.
Fembarnsföräldrarna litar på barnens egna förmåga att klara sig. Här tillåts mindre skavanker och blåmärken. Och skulle barnen slå sig får dom helt enkelt leta upp mamma och pappa och söka tröst. Pappan kan mycket väl vara upptagen med att få eld på grillen genom att hälla tändvätska direkt på elden. Där återfinns också likheten med raketuppskjutningen i fråga om eld, men där säkerheten och riskanalysen har hamnat i skymundan. Det femte barnet råkar bara ha otur att fyra har varit före och därmed har föräldrarna tröttnat på att vara krockkuddar. Fem barn i Strandbjörket drar man inte hem utan vidare därav får grillen följa med.
Den förstfödde får leka i tolv och en halv minut innan föräldrarnas mat och sovklocka ringer. "Mellis" flyttar man inte på i onödan. Är klockan 14.30 så är den oavsett hur kul barnet har. För att barnet inte ska känna sig ensamt är båda föräldrarna med vid intaget och pappan lyfter fram en systemkamera med ett objektiv större än barnet själv. Onödigt kan tyckas med det zoomet eftersom ingen av föräldrarna är längre än 10 meter från fotoobjektet. Kameran är till för att zooma masken i en gråsparvs mun på 100 meter, men det är klart lite "Mellis" kanske kommer med om inte mamman har hunnit torka bort det innan.
Den yngste i skaran av fem springer runt med en korv i handen. Det går att leka och äta på en gång och föräldrarna har för längesen gett upp tanken på ett stillasittande barn. Fri som en gråsparv med mat i munnen navigerar barnet fram i sann upptäckarglädje bland lekplatsens alla möjligheter. Han passerar en förstfödd bältad i en hypermodern rymdraketsliknande barnvagn med två parasoll, insynsskydd och faktiskt, krockkudde på bygeln med två vuxna vid var sida som matar denne med någon slags lättuggad puré.
Mötet mellan nummer 1 och 5 är kanske lite överdrivet här men hur som helst. Strandbjörket är en fantastisk skådeplats för den som vill se och lära från andra. Inget ont om förstagångsföräldrar, inte heller fembarnsföräldrarna. Det är bara kul att se skillnaden och. Alla med barn! Vi har ju alla varit där.
fredag 3 maj 2013
Rider
Aftonbladet skriver: "Bossens hemliga krav för att spela" I artikeln får man inte veta någonting eftersom kravlistorna från artister alltid är hemliga, så otippat vill jag mena. Rubriken lovar lite för mycket. Men en sak fick jag veta och det var att kravlistan kallas för Rider och den kan vara av olika längd och innehåll beroende på artistens divastatus. Beyoncé ville tydligen ha rött toapapper och hennes crew skulle ha bomullskläder. Madonna ville byta ut hotellets möbler till sina egna.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur min Rider skulle se ut om jag kunde spela gitarr som Bruce. Här kommer ett axplock:
Mineralvatten: Ramlösa Mango ca 20 flaskor, medium kolsyrat
Champagne: 4 flaskor Billecart Salmon Nicolas Francois -61 Magnum (32.900 st)
Toapapper: Lambi Soft & Caring samt Lambi Säsongmotiv (gitarrer)
Bestick: Spelar ingen roll vilket märke bara det är riktig silver.
Godis: En låda röda Ferraribilar
Privatjet: Bombardier Challenger 605 (Som tar mig till en privatfest på Ullevi efter spelningen)
Kock: Markus Samuelsson, flygs hem från Harlem just för denna spelningen.
Blommor på rummet: Ja ni läste rätt! Vita tulpaner. Ett gäng!
Ja ni ser ju att min Rider inte går av för hackor. Har man varit med ett tag så vet man vad som är viktigt för att känna sig hemma. På privatfesten efter skulle jag INTE bjuda: Per Gessle, Lill Lindfors, Oskar Lindros, Sean Banan eller Beyoncé ( hon hade inte gillat valet av toapapper). Jag hade sett Friends Arena som en engångsföreteelse och jag hade bytt gitarr sex gånger och bytt tröja mellan låt 6-7 och mellan 14-15. Efter konserten hade jag sagt att jag älskar Sverige men föredrar västkusten. Det där med att vara rockartist verkar vara en trivsam tillvaro. Men ikväll blir jag bara en vanlig åskådare till Miss Li. Får se om jag får gå back-stage?
Jag kan inte låta bli att tänka på hur min Rider skulle se ut om jag kunde spela gitarr som Bruce. Här kommer ett axplock:
Mineralvatten: Ramlösa Mango ca 20 flaskor, medium kolsyrat
Champagne: 4 flaskor Billecart Salmon Nicolas Francois -61 Magnum (32.900 st)
Toapapper: Lambi Soft & Caring samt Lambi Säsongmotiv (gitarrer)
Bestick: Spelar ingen roll vilket märke bara det är riktig silver.
Godis: En låda röda Ferraribilar
Privatjet: Bombardier Challenger 605 (Som tar mig till en privatfest på Ullevi efter spelningen)
Kock: Markus Samuelsson, flygs hem från Harlem just för denna spelningen.
Blommor på rummet: Ja ni läste rätt! Vita tulpaner. Ett gäng!
Ja ni ser ju att min Rider inte går av för hackor. Har man varit med ett tag så vet man vad som är viktigt för att känna sig hemma. På privatfesten efter skulle jag INTE bjuda: Per Gessle, Lill Lindfors, Oskar Lindros, Sean Banan eller Beyoncé ( hon hade inte gillat valet av toapapper). Jag hade sett Friends Arena som en engångsföreteelse och jag hade bytt gitarr sex gånger och bytt tröja mellan låt 6-7 och mellan 14-15. Efter konserten hade jag sagt att jag älskar Sverige men föredrar västkusten. Det där med att vara rockartist verkar vara en trivsam tillvaro. Men ikväll blir jag bara en vanlig åskådare till Miss Li. Får se om jag får gå back-stage?
torsdag 2 maj 2013
"Expansiva Växjö"
Att läsa insändarsidan i Smålandsposten är ungefär som att ta ett steg in i negativitetens kärna. Man kliver in i mitten av ett forum och blir snabbt omringad av människor med negativ syn på, ja i stort sett allt. Förändringar är läskiga, förnyelse hotar och ambitioner om förbättringar kunde lika gärna slopas direkt och kastas i Sverkers soptunna om insänadarna själva fick bestämma. Oavsett vad kommunens beslutsfattare kommer fram till för att göra staden mer attraktiv bemöts dem med idel negativa kommentarer och vinklar om allt. Det verkar ligga i insändarnas natur att ifrågasätta allt och alla. Europas grönaste stad, konst på offentliga platser för allmän beskådning och en arenastad som är unik i sitt slag, är tre ämnen som diskuteras ofta på sidorna. Och inte sällan ställs dessa mot en sjukvård med stort behov av resurser. Och visst finns det någon relevans i påståendet att om två gröna abstrakta upplysta figurer vid sjökanten eller en diskokula i lagunen sätts upp på bekostnad av att en svårt sjuk får ligga i korrodorer inte får förekomma. Men det vet vi ju alla utom möjligtvis insändarskribenterna att så inte är fallet.
För en inflyttad göteborgare med ganska höga krav på en levande stad kan jag inte annat än häpna över den framåtanda som ändå råder i stan. Jag måste erkänna att jag gjorde mig lustig över Växjös kommunslogan "Expansiva Växjö" till en början men ingen kommun lever upp till sin slogan så som Växjö. Och under de åren som jag bott här har befolkningsmängden ökat från ca 70.000 invånare till 85.000. Jag tror det är ganska få städer som har den utvecklingen. Jag är ganska säker på att vi har politiker som vill något i den här stan. Visst finns där säkert några mindre lyckade beslut men ambitionen om att bli och bevara positionen som Europas grönaste stad bör väl vara grund för att känna stolthet och då tycker jag vi borde stötta det. Kanske genom att acceptera 18 kronor i timman för att få parkera sin bränsletörstiga jeep mitt bland grönsakerna på torget en lördag.
Om jag vore en flitig insändarskribent så skulle jag titta mig i spegeln och ställa frågan: Vad har jag bidragit med för att få den här staden att växa?
För en inflyttad göteborgare med ganska höga krav på en levande stad kan jag inte annat än häpna över den framåtanda som ändå råder i stan. Jag måste erkänna att jag gjorde mig lustig över Växjös kommunslogan "Expansiva Växjö" till en början men ingen kommun lever upp till sin slogan så som Växjö. Och under de åren som jag bott här har befolkningsmängden ökat från ca 70.000 invånare till 85.000. Jag tror det är ganska få städer som har den utvecklingen. Jag är ganska säker på att vi har politiker som vill något i den här stan. Visst finns där säkert några mindre lyckade beslut men ambitionen om att bli och bevara positionen som Europas grönaste stad bör väl vara grund för att känna stolthet och då tycker jag vi borde stötta det. Kanske genom att acceptera 18 kronor i timman för att få parkera sin bränsletörstiga jeep mitt bland grönsakerna på torget en lördag.
Om jag vore en flitig insändarskribent så skulle jag titta mig i spegeln och ställa frågan: Vad har jag bidragit med för att få den här staden att växa?
söndag 14 april 2013
Mr Green
Jag vet inte varför jag går på spinning. Varje gång jag sitter där och pressar mig till det yttersta tycker jag att det är lika jobbigt som förra gången och minnet verkar inte vilja hjälpa mig att ta ett beslut att upphöra med denna plåga. Gubben snett framför mig med bomullspiké luktar fränt av svett och den lukten sprider sig snabbt och snett bakåt. Damen på 159 cm och dryga 58 år brevid mig har ett högre tempo än mig genom hela passet. Klockan på väggen måste vara en fejk, den går oliiiidgligt långsamt!
Vad som får mig att boka detta pass varje gång måste vara den känslan man har när man går från gymmet. Alltså är det så att belöningen kommer efter passet. Det gör den säkert på alla pass men just på spinning verkar det inte finnas någon njutning under själva passet. Man går genom helvetet och bakom väntar paradiset. Eftersom jag alltid får rött ljus när jag skall passera Norra Järnvägsgatan på min väg hem från träningen så tittar jag på gubben i trafikljuset. Han symboliserar mig under spinningpassets två faser. Röd, trött och eländig, nästan stillastående under passet. Grön, vital och full av energi och rörlig efter passet. Han ger mig energi i sin gröna skrud och trappan upp på järnvägsbron tar jag i ett nafs och knäcker en och annan trött tågresenär som suttit still i ett antal timmar på tåg. Energin kommer efter passet, så enkelt är det bara. Och den känslan verkar tydligen överväga eländet inne i lokalen.
Den fräna doften av en allför väl använd bomullspiké och den korta damens ursinniga tempo retar mig en aning men på vägen hem är det jag som är gröna gubben. Jag går precis som honom. Rak i ryggen, sträcker ut benen och pendlar med armarna. Då är det jag som tar kommandot.. Känner mig lätt, smidig och full av energi. Jag spinner likt en katt och upplever ett rus såpass stort att jag vågar boka ett nytt pass och sen är man på ruta ett igen.
Vad som får mig att boka detta pass varje gång måste vara den känslan man har när man går från gymmet. Alltså är det så att belöningen kommer efter passet. Det gör den säkert på alla pass men just på spinning verkar det inte finnas någon njutning under själva passet. Man går genom helvetet och bakom väntar paradiset. Eftersom jag alltid får rött ljus när jag skall passera Norra Järnvägsgatan på min väg hem från träningen så tittar jag på gubben i trafikljuset. Han symboliserar mig under spinningpassets två faser. Röd, trött och eländig, nästan stillastående under passet. Grön, vital och full av energi och rörlig efter passet. Han ger mig energi i sin gröna skrud och trappan upp på järnvägsbron tar jag i ett nafs och knäcker en och annan trött tågresenär som suttit still i ett antal timmar på tåg. Energin kommer efter passet, så enkelt är det bara. Och den känslan verkar tydligen överväga eländet inne i lokalen.
Den fräna doften av en allför väl använd bomullspiké och den korta damens ursinniga tempo retar mig en aning men på vägen hem är det jag som är gröna gubben. Jag går precis som honom. Rak i ryggen, sträcker ut benen och pendlar med armarna. Då är det jag som tar kommandot.. Känner mig lätt, smidig och full av energi. Jag spinner likt en katt och upplever ett rus såpass stort att jag vågar boka ett nytt pass och sen är man på ruta ett igen.
fredag 12 april 2013
Vårkänslor
Någon vill värna om luftrummet när han motsäger sig ett böneutrop på tre till fem minuter en gång i veckan vid lunchtid. Jag undrar hur mycket han värnar om det rummet övriga sju dagar i vecka då trafiken, byggarbetsplatser och kyrkklockor skränar med sina läten som förmodligen både låter högre och är mer ihållande. Och en byggarbetsplats är ju dessutom ganska morgonpigg, det vet vi alla. Det är helt och hållet fritt för var och en att värna om luftrummet eller religonsfriheten för all del som fyller 60 år i år. Om luftrummet i Fittja nu plötsligt måste värnas eller om det bara är en fråga om islamofobi låter jag vara osagt.
Lyssnar på Vivaldis vackra komposition om våren och årets första regn strilar mot rutan, tyskvärmen är på väg in i helgen, memils är ute på vägarna och luftar sina lycraplagg på svindyra cyklar med bockstyre. Det tränas på gymmen inför beach 2013 och solglasögonen säljer som smör i butikerna och grillarna börjar plockas fram. Kort och gott är vårkänslornas tid inne och det innebär tydligen en ökning av energi, vitalitet och ökad sexuell aptit läser jag mig till. Detta är särskilt vanligt bland de som lider av årtidsbunden depression eller SAD Seasonal affective disorder som det så vackert heter på utrikiska. Är jag ett offer för SAD? Ja kanske lite. Hade grymt svårt att anpassa mig efter vintertidsomställningen i år. En timme som höll på att omkullkasta hela tillvaron och i påsk dessutom.
Är en memil extra vårkänslig undrar jag? För er som inte vet vad en memil är så kommer här förklaringen: Medelålders man iklädd lycra som ofta ses cyklande på vägarna. Och då tänker jag så här: Lycra, ett plagg som ofta sitter tight på kroppen, nästan lite sexigt så där. Moderna och bra cykelbyxor idag består av extra vadering om rumpan och genitalerna, en slags blöja som ska dämpa stötarna från cykeln. En knottrig asfaltsväg kan dock ändå bli för mycket för den mest luttrade memilen varpå han kör dubbelt i byxväg och om Vätternrundan hägrar kan en näve vaselin i rumpan hjälpa till. Och som grädde på moset hänger man över ett bock-styre. Jag lämnar nu detta fritt för tolkningar men visst kan man se kopplingen mellan den ökade sexuella aptiten om våren och memils?
Själv kommer jag aldrig bli en memil känner jag, men gott om vårkänslor finns där ändå. Det ligger i luften, den som jag värnar om, där alla kommer till tals.
Lyssnar på Vivaldis vackra komposition om våren och årets första regn strilar mot rutan, tyskvärmen är på väg in i helgen, memils är ute på vägarna och luftar sina lycraplagg på svindyra cyklar med bockstyre. Det tränas på gymmen inför beach 2013 och solglasögonen säljer som smör i butikerna och grillarna börjar plockas fram. Kort och gott är vårkänslornas tid inne och det innebär tydligen en ökning av energi, vitalitet och ökad sexuell aptit läser jag mig till. Detta är särskilt vanligt bland de som lider av årtidsbunden depression eller SAD Seasonal affective disorder som det så vackert heter på utrikiska. Är jag ett offer för SAD? Ja kanske lite. Hade grymt svårt att anpassa mig efter vintertidsomställningen i år. En timme som höll på att omkullkasta hela tillvaron och i påsk dessutom.
Är en memil extra vårkänslig undrar jag? För er som inte vet vad en memil är så kommer här förklaringen: Medelålders man iklädd lycra som ofta ses cyklande på vägarna. Och då tänker jag så här: Lycra, ett plagg som ofta sitter tight på kroppen, nästan lite sexigt så där. Moderna och bra cykelbyxor idag består av extra vadering om rumpan och genitalerna, en slags blöja som ska dämpa stötarna från cykeln. En knottrig asfaltsväg kan dock ändå bli för mycket för den mest luttrade memilen varpå han kör dubbelt i byxväg och om Vätternrundan hägrar kan en näve vaselin i rumpan hjälpa till. Och som grädde på moset hänger man över ett bock-styre. Jag lämnar nu detta fritt för tolkningar men visst kan man se kopplingen mellan den ökade sexuella aptiten om våren och memils?
Själv kommer jag aldrig bli en memil känner jag, men gott om vårkänslor finns där ändå. Det ligger i luften, den som jag värnar om, där alla kommer till tals.
tisdag 2 april 2013
Hänger på korset med.......
Att spika upp sig på ett kors som de gör i Philipinerna för att visa sin sympati med Jesus lidande kan jag känna är att gå lite för långt. Det räcker väl med att vi klär ett kors med löv runt midsommar och dansar små grodorna runt om det istället? "Ej öron ej svansar hava de" kan vara nog så svårt att leva med. Man kan säga att vi lider med grodorna litegrann kanske och övriga världen lider av att se oss skutta omkring och kvacka. Men borde vi inte känna lite tacksamhet ändå? Han fick hänga på korset och därmed fick vi två extra lediga dagar.
Två dagar att springa runt på en brygga vid hamnen i solskenet och dricka kaffe i pappmugg. Två dagar att springa i affärer och leta Converse och New York Yankeeskepsar. Två dagar att lägga ut vad vi äter och dricker på facebook. Men ingen tänker på att leta upp ett kors och spika fast sig. Tänk er vilken facebookuppdatering det hade blivit. "Hänger på korset med bästa mysigaste Mickan" Kommentarerna på det skulle kunna lyda: "Jag vill också!", "Passa på och njut!", eller varför inte? "Det är ni så värda!"
Jag skulle nog kunna dricka en latte i pappmugg, jag har lagt ut något drickbart på sociala medier men Converse och basebollkepsar undviker jag. Jag vet, detta har inget med påsken att göra. Men vad har en hare med påskägg att göra då? Det finns massvis med symbolik i det vi äter och gör under påsken men få verkar bry sig. Vi är mest glada över ledigheten, fjädrar och påskris och så målar vi barnen i ansiktet och skickar ut dom för att tigga. Men lämnar vi någonsin en peng till "stackarna" som ligger på knänan på Storgatan?
Nej jag måste nog erkänna att spikas fast verkar inte vara något för mig, inte ens om jag hade kunnat instagramma det efteråt. Jag äter lite påskmat, njuter av ledighet och bara hoppas att man nu kan njuta av tiden mellan hägg och syrén. För våren är väl på G, eller?
Två dagar att springa runt på en brygga vid hamnen i solskenet och dricka kaffe i pappmugg. Två dagar att springa i affärer och leta Converse och New York Yankeeskepsar. Två dagar att lägga ut vad vi äter och dricker på facebook. Men ingen tänker på att leta upp ett kors och spika fast sig. Tänk er vilken facebookuppdatering det hade blivit. "Hänger på korset med bästa mysigaste Mickan" Kommentarerna på det skulle kunna lyda: "Jag vill också!", "Passa på och njut!", eller varför inte? "Det är ni så värda!"
Jag skulle nog kunna dricka en latte i pappmugg, jag har lagt ut något drickbart på sociala medier men Converse och basebollkepsar undviker jag. Jag vet, detta har inget med påsken att göra. Men vad har en hare med påskägg att göra då? Det finns massvis med symbolik i det vi äter och gör under påsken men få verkar bry sig. Vi är mest glada över ledigheten, fjädrar och påskris och så målar vi barnen i ansiktet och skickar ut dom för att tigga. Men lämnar vi någonsin en peng till "stackarna" som ligger på knänan på Storgatan?
Nej jag måste nog erkänna att spikas fast verkar inte vara något för mig, inte ens om jag hade kunnat instagramma det efteråt. Jag äter lite påskmat, njuter av ledighet och bara hoppas att man nu kan njuta av tiden mellan hägg och syrén. För våren är väl på G, eller?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)