Klockan är 06.15 och flygplatsens stora fönster mot startbanan är inte mycket till hjälp när det gäller att släppa in ljus i terminalen. Inte konstigt med tanke på denna kyliga måndag jag beskriver ligger i januari månad och att förvänta sig något annat än hopplöst mörker vore att ta i. Men ljuset i baren är tillräckligt starkt för att locka dit svenska charterherrar som bara måste dricka en öl innan planet lyfter. För så gör man när man har semester och åker på charter, oavsett tid på dygnet.
Följden av denna tidiga törst visar sig inne i planet en stund senare. Nämligen när bälteskylten slocknar strax efter start. Då skall 24 personer av 179 gå på toaletten samtidigt och för en flygvärdinna som har 53 cm i bredd att röra sig på blir arbetsmiljön minst sagt besvärande. Och i denna smala gång tvingas ta emot
-"Ta det vackert lilla gumman, vi har varit ute och flögit förr". Så har nu lite rödmosiga svenska charterherrar lagt ribban onödigt högt.
Att ta sig in till flygplansmaten är lika svårt som att få ut leksaker köpta på Toys R Us ur sin förpackning men när man väl kommit så långt smakar den ju förträffligt illa. Och trots att man vet detta så måste man syrligt kommentera detta så att flygvärdinnan hör det. Klockan är nu 07.23 och det känns precis lagom för det första glaset rödvin. Det är ju trots allt semester. Mona och Christer från Partille gör sitt 35:e år till Kanarieöarna, nästan lika många år som de har varit gifta. Detta nämns helt ogenerat till den unga flygvärdinnan som servar en flaska rött i plastflaska med plastmuggen på skruvkorken. Christer skojar friskt med allt och alla och samlar lite poäng hos det blyga paret från Töllsjö på raden bakom.
Då plingar det till i högtalarsystemet och kaptenen, givetvis en dansk vid namn Rasmusen (på charter är alltid kaptenerna danskar nämligen) pockar på uppmärksamheten: Det danska språket tillsammans med ett slitet högtalarsystem gör att information lika väl kunde vara på arabiska. Klockan närmar sig 10.50 och en whisky skulle sitta fint innan landning. Det är ju trots allt semester. 214 bussar på ankomstterminalens framsida väntar på charterresenärerna. Man har valt att ha samma ankomstdag för hela Europa, en mycket klokt beslut rent logistiskt. Mona och Christer från Partille har med all samlad erfarenhet navigerat sig fram till rätt buss och satt sig på första sätet bakom den feta busschauffören i blå skjorta med blöta ringar under armhålan och loafers med tofsar på.
fortsättning följer........
Finns det "svenskt" kaffe på hotellet? Alla kommer vi ihåg den klassiska filmrepliken från Sällskapsresan. En replik som många har skrattat åt och som säger en hel om våra resvanor. "Svenska reser in till något utan från något". Att åka till ett varmt land men ha det som hemma. Bamseklubb (dagis) Svenska kaffe (Gevalia, Löfbergs lila??) Och All inclusive så att man kan hitta alla de rätter man kan äta hemma. Innan man åker lägger man ut en bild på Yr.no på facebook som visar vädret i Sverige och en på landet man skall åka till. Oftast är det inte helt otippat varmare i utlandet. Här ska vi minsann visa att vi åker till värmen. Och göra alla vänner så avundsjuka.
Men vad åker vi till egentligen? Kanarieöarna, en öken fylld med vulkanaska, fullt av hotellkomplex uppbyggda nära den iskalla Atlanten, som knappt går att bada i. Och så handlar vi lite sprit på vägen ner. Hotellet är bokat för ett år sedan, förra gången man bodde där. Och allt det där igenkännande mår man bra av. Och så tar man med sig en Camilla Läckberg och läser i solstolen mellan 9 och 5.
fortsättning följer.......
För den som gillar att gå sina egna upptrampade stigar väntar inget äventyr. För den som gör som han alltid gjort väntar inga övverraskningar. Men för en som släpper på sina spärrar och möter det okända, för den som använder en machete och inte vet vad som väntar bakom nästa blad. Den belönas med ett stort kliv framåt i livet. Djupt, tänker ni? Ja så in i helvete! Det här inlägget kräver en sådan öppning och en sylvass machete för att beskriva hur det kändes att kliva in i "ettan" på Nordic Club.
Macheten var min hjälp in i en lokal full av rutinerade bodypumpare som innan passet sprang målinriktat förbi min plats i jakt på lite olika viktset. Själv kände jag mig som en vilsen tågresenär på en perrong där tusentals människor springer till sina tåg och jag letar efter "rätt" spår. En vän till mig som kan det här med pass hade tipsat mig om att börja med lätta vikter. Mitt enda fokus var just detta och mitt i detta kaos hörde jag min hjärna skrika "Ta dom små!"
Ja där stod jag med ett gäng vikter och för första gången kunde jag lyfta huvudet och se min egen spegelbild. Jag hade hamnat i mitten. Snacka om snårig stig. Och när jag ser mig omkring upptäcker jag till min fasa att damen brevid har plockat betydlig större vikter. Hon är bara i 55-års åldern. Men prestigen lämnade jag hemma och vikterna var fullt tillräckliga. Vilken fantastisk träningsupplevelse! Mest imponerad är jag över att intruktören låter som om hon myspratar en fredagkväll hemma i TV-soffan mitt i ett "singelset" med armhävningar.
Jag gick den snåriga oupptrampade stigen och där väntade en härlig belöning, träningsvärk och mersmak. Och kanske just det där stora klivet i livet som bara kan tas med en machete i handen.
För att vara det elfte största språket i världen är själförtroendet hos våra tyska "vänner" oroväckande högt. Åtminstone när det kommer till hur, var och när man ohindrat använder sitt språk i olika sammanhang. Att komma till Sverige för att se älg, röda stugor och natur betyder inte per automatik att allt är som hemma. Vi står inte här med vårt kungahus till förfogande och väntar på att få damma av våra bristfälliga tyskakunskaper i något slags fjäsk bara för att ni kommer på besök. Tyskan må vara ett stort språk i EU men Penjabi är större och det språkets användare åker inte till främmande länder och talar sitt språk i matkassan, eller hur?
Så varför envisas man med i full vildmarksutstyrsel utan tillstymmelse till ödmjukhet påtvinga en stackars sporthandlare i djupaste Småland sitt fruktansvärda bräkande i något som lätt kan tas för en halssjukdom?
Jo det skall jag tala om för er. Man vill dölja det faktum att engelskan som har några hundra miljoner fler talare har ett antal ord som börjar på th inte går att uttala. Där blir tysken, fortfarande iklädd sin vildmarksutstyrsel ett offer för språkets dynamiska sprängkraft. Att använda tungan lite längre fram mot tänderna som man gör i de två dominerande språken spanska och engelska istället för en avvaktande och ihållande position runt svaljet (tyskan) blir tysken näst intill hanikappad och lätta, vanliga ord som tex. thanks blir "sanks" och får en helt ny betydelse. Mouth blir mouse osv.
Om man nu ändå känner sig så begränsad att man måste använda sig av sitt eget språk i ett annat land så kan man åtminstone ställa frågan först. "Pratar ni tyska" och gärna på engelska då förstås. Att börja med "Sprechen sie deutsch" stärker inte den allmäna uppfattningen om tyskar. Tvärtom! Ett råd till alla er tyskar med vildmarksbyxor och fleecetröjor i den svenska sommarvärmen: Använd gärna tyskan men helst i de länder man talar tyska.
Jag sneglar in genom glasdörren och ser 25 personer ligga på golvet, alla med axlarna och fötterna i golvet och skjuter upp rumpan så långt det går. Det finns givetvis ett yoganamn på denna ställning men jag har inte lärt mig detta ännu. Tankarna går snabbt tillbaka 30 år till mitt rum som mamma lånade för att gympa till Susanne Lanefelt på kasettband (för mina yngre läsare:Compact Cassette, är ett analogt, magnetiskt lagringsmedium för ljud och data.) med tillhörande bok. Där instruerade Susanne just denna övning samtidigt som hon skrek kniiiip, och då menade hon stjärten. Jag tror till och med hon sa det.
När jag ser alla ligga där så tänker jag att där kommer jag också att ligga och knipa till någon cool musik och inte till Words (don´t come easy) med F.R David som var fallet med Susanne Lanefelt. Men för att komma till just den ställningen måste jag först boka pass. Och DÄR är jag nybörjare i allra högsta grad. Jag betraktar schemat för gruppträning, bodybalance, bodystep, cxworks, RPM, sh´bam och känner mig lika vilsen som jag gör i den färska kryddhyllan i mataffären. 14 sorters krukor med grönt i och plast runt omkring. Och boka kan man göra via en "app" i telefonen. Ja app vet jag var det är, låt oss börja där. Nu har jag alltid haft hyfsad kordinationsförmåga men hur gör jag för att inte hamna längst framför spegeln till allas beskådning i ett afrodanspass ofrivilligt?
Jag känner att nu kan jag närma mig en ny bekantskapskrets bara genom att säga "Jag körde bodycombatpass med Cissi i torsdags" Va, hur låter inte det? Jag har innerst inne alltid velat säga det. Men mina fördomar mot gruppträning har hindrat mig, ända tills nu. Ett steg närmare den kretsen tog jag mig igår när vi satt nere vid sjön med ett glas vin (eller flera) och några vänner visade lite olika moves på gräsplanen. Det hela slutade med lite undervisning i crawlteknik av en som kan, superduktig!
Nä det skall nog lösa sig. Här skall bokas pass, med förhoppning om att jag kan stå på stranden i Barcelona och bli tagen för ett tvätthjälpmedel. När jag tittar genom glasdörren ännu en gång ser jag att Susanne Lanefelts trikåer och benvärmare är borta. Tur känner jag, för det kommer att krävas mod inför första passet så det är skönt att slippa oroa sig för hur benvärmarna sitter.
Du sitter på bussen in till stan och vid en hållplats stiger en man på. Av utseendet att döma och hans klädstil gissar du att den mannen har skippat tvålen ett antal dagar. Bussen är nästan full som så när på ett par lediga säten, varav en ledig plats brevid dig. Han har under det första 3 sekunderna granskats från topp till tå av samtliga i bussen och nu höjer han blicken bakåt i bussen för första gången i syfte att hitta en plats. Det han nu ser är med all sannolikhet en buss full med människor som tittar ut genom sina fönster. Du själv har i ett tafatt försök att utesluta möjligheten till hans sällskap placerat din väska på den lediga stolen. Dessutom blundar du för att lura stackaren att du sover i ännu ett försök att göra det obekvämt för honom att slå sig ner.
Känner ni igen detta? Jag gör det absolut. Vad du än gör, få inte ögonkontakt med denna människa. Då är du körd, du är rökt helt enkelt. Straffet för detta är kanske 10 minuters bussfärd sittande brevid en medmänniska. Du kanske till och med måste nicka inställsamt eller det värsta av allt, prata med en främling. Detta asociala spel är vi mästare på här uppe i norr. Men det visar sig att detta också är ett fenomen i det annars så öppna Amerika. En student vid namn Esther Kim vid Yaleuniversitetet har rest kontinenten runt i tre år. Kors och tvärs med Greyhoundbuss i syfte med att kartlägga våra sociala beteenden när nya resenärer stiger på. Faktum är att det hade varit just en sån studie som jag mycket väl skulle velat utföra själv. Kanske blir det en liknande studie i människors sätt att skriva på facebook. Nu skall jag gå och lyssna på Anders Glennmark.
Min mamma följde troget med pappa på alla westernfilmer fast hon egentligen inte gillade den typen av filmer. En ung Clintan går runt och spottar lite grann och skjuter en massa folk till höger och vänster. Och inte säger han mycket heller. Allt detta med bakgrundsmusik gjord av en italienare vid namn Ennio Moricone. Därav uttrycket "Spaghettiwestern". Specialeffekterna var få och väldigt dåliga och pappa var en cowbo själv när han gick från biografen till bilen.
Ikväll vara jag och såg Batman på bio, jag tog inte med mig någon tjej för jag är inte säker på att de uppskattar den typen av film. Men jag blir som ett barn. Här finns det gott om specialeffekter och cool musik. Det är inte Woody Allen som regiserar och inte Lasse Hallström, inga gubbsjuka män i storstäder och ingen chokladtillverkning i pittoreska franska byar. Nä hårdkokt action hela vägen. Jag fick en liten resumé på vägen ut av ett gäng killar,
-"Den var lite seg i mitten när dom pratade så mycket". Men det kändes ändå som grabbarna var nöjda.
Jag själv gick ut från bion och kände att jag fick lägga band på mina armar då de helt okontrollerat ville fäkta i luften precis som Batman. Gick förbi polishuset och hoppades nästan på att få se poliskommissarie Gordon på trappan. Precis när jag skall gå över järnvägen och jag måttar en spark mot tegelväggen till kyrkogården börjar signalen för tågövergången att ljuda högt och jag hoppar till. Bommarna fälls ner och jag känner mig plötsligt mer lik Lille Skutt än En superhjälte i svarta läderkläder.
Besvikelsen över att inte få se en Catwoman på vägen hem tyder på att mitt biobesök ändå bara är en skön flykt från verkligheten och vardagen. Kanske blir det något djupare nästa gång. Jag läser biorepertoaren över de närmaste månaderna. Spiderman, Hamilton 2, Bourne och James Bond. Det ser ut som om jag får gå på bio själv ett tag till.
