För att vara det elfte största språket i världen är själförtroendet hos våra tyska "vänner" oroväckande högt. Åtminstone när det kommer till hur, var och när man ohindrat använder sitt språk i olika sammanhang. Att komma till Sverige för att se älg, röda stugor och natur betyder inte per automatik att allt är som hemma. Vi står inte här med vårt kungahus till förfogande och väntar på att få damma av våra bristfälliga tyskakunskaper i något slags fjäsk bara för att ni kommer på besök. Tyskan må vara ett stort språk i EU men Penjabi är större och det språkets användare åker inte till främmande länder och talar sitt språk i matkassan, eller hur?
Så varför envisas man med i full vildmarksutstyrsel utan tillstymmelse till ödmjukhet påtvinga en stackars sporthandlare i djupaste Småland sitt fruktansvärda bräkande i något som lätt kan tas för en halssjukdom?
Jo det skall jag tala om för er. Man vill dölja det faktum att engelskan som har några hundra miljoner fler talare har ett antal ord som börjar på th inte går att uttala. Där blir tysken, fortfarande iklädd sin vildmarksutstyrsel ett offer för språkets dynamiska sprängkraft. Att använda tungan lite längre fram mot tänderna som man gör i de två dominerande språken spanska och engelska istället för en avvaktande och ihållande position runt svaljet (tyskan) blir tysken näst intill hanikappad och lätta, vanliga ord som tex. thanks blir "sanks" och får en helt ny betydelse. Mouth blir mouse osv.
Om man nu ändå känner sig så begränsad att man måste använda sig av sitt eget språk i ett annat land så kan man åtminstone ställa frågan först. "Pratar ni tyska" och gärna på engelska då förstås. Att börja med "Sprechen sie deutsch" stärker inte den allmäna uppfattningen om tyskar. Tvärtom! Ett råd till alla er tyskar med vildmarksbyxor och fleecetröjor i den svenska sommarvärmen: Använd gärna tyskan men helst i de länder man talar tyska.
Jag sneglar in genom glasdörren och ser 25 personer ligga på golvet, alla med axlarna och fötterna i golvet och skjuter upp rumpan så långt det går. Det finns givetvis ett yoganamn på denna ställning men jag har inte lärt mig detta ännu. Tankarna går snabbt tillbaka 30 år till mitt rum som mamma lånade för att gympa till Susanne Lanefelt på kasettband (för mina yngre läsare:Compact Cassette, är ett analogt, magnetiskt lagringsmedium för ljud och data.) med tillhörande bok. Där instruerade Susanne just denna övning samtidigt som hon skrek kniiiip, och då menade hon stjärten. Jag tror till och med hon sa det.
När jag ser alla ligga där så tänker jag att där kommer jag också att ligga och knipa till någon cool musik och inte till Words (don´t come easy) med F.R David som var fallet med Susanne Lanefelt. Men för att komma till just den ställningen måste jag först boka pass. Och DÄR är jag nybörjare i allra högsta grad. Jag betraktar schemat för gruppträning, bodybalance, bodystep, cxworks, RPM, sh´bam och känner mig lika vilsen som jag gör i den färska kryddhyllan i mataffären. 14 sorters krukor med grönt i och plast runt omkring. Och boka kan man göra via en "app" i telefonen. Ja app vet jag var det är, låt oss börja där. Nu har jag alltid haft hyfsad kordinationsförmåga men hur gör jag för att inte hamna längst framför spegeln till allas beskådning i ett afrodanspass ofrivilligt?
Jag känner att nu kan jag närma mig en ny bekantskapskrets bara genom att säga "Jag körde bodycombatpass med Cissi i torsdags" Va, hur låter inte det? Jag har innerst inne alltid velat säga det. Men mina fördomar mot gruppträning har hindrat mig, ända tills nu. Ett steg närmare den kretsen tog jag mig igår när vi satt nere vid sjön med ett glas vin (eller flera) och några vänner visade lite olika moves på gräsplanen. Det hela slutade med lite undervisning i crawlteknik av en som kan, superduktig!
Nä det skall nog lösa sig. Här skall bokas pass, med förhoppning om att jag kan stå på stranden i Barcelona och bli tagen för ett tvätthjälpmedel. När jag tittar genom glasdörren ännu en gång ser jag att Susanne Lanefelts trikåer och benvärmare är borta. Tur känner jag, för det kommer att krävas mod inför första passet så det är skönt att slippa oroa sig för hur benvärmarna sitter.
Du sitter på bussen in till stan och vid en hållplats stiger en man på. Av utseendet att döma och hans klädstil gissar du att den mannen har skippat tvålen ett antal dagar. Bussen är nästan full som så när på ett par lediga säten, varav en ledig plats brevid dig. Han har under det första 3 sekunderna granskats från topp till tå av samtliga i bussen och nu höjer han blicken bakåt i bussen för första gången i syfte att hitta en plats. Det han nu ser är med all sannolikhet en buss full med människor som tittar ut genom sina fönster. Du själv har i ett tafatt försök att utesluta möjligheten till hans sällskap placerat din väska på den lediga stolen. Dessutom blundar du för att lura stackaren att du sover i ännu ett försök att göra det obekvämt för honom att slå sig ner.
Känner ni igen detta? Jag gör det absolut. Vad du än gör, få inte ögonkontakt med denna människa. Då är du körd, du är rökt helt enkelt. Straffet för detta är kanske 10 minuters bussfärd sittande brevid en medmänniska. Du kanske till och med måste nicka inställsamt eller det värsta av allt, prata med en främling. Detta asociala spel är vi mästare på här uppe i norr. Men det visar sig att detta också är ett fenomen i det annars så öppna Amerika. En student vid namn Esther Kim vid Yaleuniversitetet har rest kontinenten runt i tre år. Kors och tvärs med Greyhoundbuss i syfte med att kartlägga våra sociala beteenden när nya resenärer stiger på. Faktum är att det hade varit just en sån studie som jag mycket väl skulle velat utföra själv. Kanske blir det en liknande studie i människors sätt att skriva på facebook. Nu skall jag gå och lyssna på Anders Glennmark.
Min mamma följde troget med pappa på alla westernfilmer fast hon egentligen inte gillade den typen av filmer. En ung Clintan går runt och spottar lite grann och skjuter en massa folk till höger och vänster. Och inte säger han mycket heller. Allt detta med bakgrundsmusik gjord av en italienare vid namn Ennio Moricone. Därav uttrycket "Spaghettiwestern". Specialeffekterna var få och väldigt dåliga och pappa var en cowbo själv när han gick från biografen till bilen.
Ikväll vara jag och såg Batman på bio, jag tog inte med mig någon tjej för jag är inte säker på att de uppskattar den typen av film. Men jag blir som ett barn. Här finns det gott om specialeffekter och cool musik. Det är inte Woody Allen som regiserar och inte Lasse Hallström, inga gubbsjuka män i storstäder och ingen chokladtillverkning i pittoreska franska byar. Nä hårdkokt action hela vägen. Jag fick en liten resumé på vägen ut av ett gäng killar,
-"Den var lite seg i mitten när dom pratade så mycket". Men det kändes ändå som grabbarna var nöjda.
Jag själv gick ut från bion och kände att jag fick lägga band på mina armar då de helt okontrollerat ville fäkta i luften precis som Batman. Gick förbi polishuset och hoppades nästan på att få se poliskommissarie Gordon på trappan. Precis när jag skall gå över järnvägen och jag måttar en spark mot tegelväggen till kyrkogården börjar signalen för tågövergången att ljuda högt och jag hoppar till. Bommarna fälls ner och jag känner mig plötsligt mer lik Lille Skutt än En superhjälte i svarta läderkläder.
Besvikelsen över att inte få se en Catwoman på vägen hem tyder på att mitt biobesök ändå bara är en skön flykt från verkligheten och vardagen. Kanske blir det något djupare nästa gång. Jag läser biorepertoaren över de närmaste månaderna. Spiderman, Hamilton 2, Bourne och James Bond. Det ser ut som om jag får gå på bio själv ett tag till.
Mina barn har varsin visselpipa, fråga mig inte hur de har kommit in i detta hus. Men det måste vara den mest onödiga pryl att kalla leksak. För det är ingen engelsk domarpipa direkt utan en i plast med någon tecknad figur på, alltså en leksak. Min direkta koppling går till McDonalds, men där hänger vi ju inte speciellt ofta. Men om den nu slingrat sig in i miljontals hushåll via McDonalds marknadsavdelning frågar jag mig. Hur tänkte ni nu?
Jo kanske så här: Vore det inte kul att få in lite enstämmigt högt pipande ljud i de svenska barnfamiljernas hus. Ett sånt där ljud som gör att innerörat på stressade föräldrar får sig en törn och föräldrarna blir skogstokiga utan förvarning. Särskilt när man sagt till för tredje gången. Varför inte skapa lite ordnat kaos i en redan hög ljudnivå som ofta råder bland barn? Grattis Mc Donalds eller vem det nu är som tycker visselpipan fyller en funktion i svenska hem. Ni har lyckats!
Jag kan idag inte se någon positiv sak som leksaksvisselpipan för med sig in i hemmet. Men en sak vet jag. Den kommer att spårlöst försvinna.
I OS är det andra bullar, där finns visserligen visselpipor i massor men för att skapa ordning och följsamhet i leden. En invigning som lärde oss hela den brittiska historien. Den skulle kunna användas som läromedel i skolorna. Allt från shakespear via den industriellea revolutionen till nutida filmhistoria. Och sen tågade 205 nationer in i snigeltakt till trummor lika enformiga som en leksaksvisselpipa. Kommentatorerna hade fått ett slags Eurovision song contestuppdrag att berätta om allt omkring, såsom fanbärare, truppstorlek och avlägsna släktingar. Ebba von Sydow gjorde debut i sportens värld med att kommentera modet på kläderna. En trivsam tillställning men längre än ett riktigt maratonlopp. Höjdpunkten om man frågar mig var givetvis James Bond och drottningens ankomst.
Nu har vi möjlighet att följa sporter som bågskytte, badminton, landhockey, fäktning och gymnastik. Sporter som bara får synas vart fjärde år i den annars så dominerade fotboll och hockeyvärlden. Det är egentligen en brist att man inte får se dessa elitidrottsmän och kvinnor som förmodligen lägger ner mycket mer tid än vad en hockey eller fotbollsutövare i genomsnitt gör. Och så André Pops! En Ernst Kirshsteiger i tajta toppar till sommaren och stickat till vintern guidar oss professionellt bland grenar vi inte visste fanns i sina soffor, fotöljer eller stolar. Fruktansvärt proffsig och omtyckt och duktig på att prata med sina gäster. Hans unika talang är att vi TV-tittare får svar på alla frågor vi har. Det är han ensam om.
Det enda riktigt stora hindret att se mycket och bra OS-sport i TV är barnens förbannade visselpipor.
I normala fall delar jag tvättstuga med människor som är yngre än mig. Jag bor i ett hus med de som fått tag i sin första lägenhet och som förmodligen aldrig har hört ordet husmor. Jag bor med de som är uppvuxna i det som kallas curlinghem och som tror att dammet i tvättstugan försvinner av sig självt. Där halva tvättmedelspaketet hamnar utanför facket för tvättmedel och som tror någon slags uppsamlingsmekanism borde väl finnas, eller? Jag är långt ifrån en äkta husmor men jag har någon slags grundnivå på vad man lämnar efter sig efter ett pass i tvättstugan.
Men nu under semestern sätts jag verkligen på prov. Jag tvättar i ett hus fullt av före detta husmödrar. Ni vet de som någon gång i livet har jobbat som husmor på någon institution av något slag, kanske teater till och med. På 50-talet klädd i vitt förkläde. Så när jag nu står där nere och viker mina handdukar hör jag en dörr öppnas och någon närmar sig. Bara skuggan av en bredhöftad kvinna närmare 70 med underarnar lika stora som mina lår får mina ben att skaka. Endast en källarvägg skiljer oss åt när hon granskar tvättschemat och ögonbrynen tar höjd från ögonen när hon märker att nuvarande tvätttid håller på att rinna ut. Och tvättmaskinen innanför ännu inte nått centrifugeringsprogrammet. Mina handduksvikningar tappar form och jag tänker: Har jag tagit bort dammluddet från torktummlarnen, har jag torkat av facken för tvättmedlet, har jag moppat golvet eller det värsta av allt: Är det verkligen min tvättid nu? Har jag tagit någon annans? Dörren slår igen och svetten rinner över pannan då jag tar ett steg utan för stugan för att dubbelkolla tiden. Puh det var jag!
Är det så här 90-talisterna i mitt eget hus uppfattar mig när jag stryker runt i källarutrymmena? Jag tror inte det. Jag är ju en man på närmare 37 med två barn. Så långt ifrån en husmor man kan tänka sig. Men tänk om???
I lurarna hör jag Torsten Flinck väsa ordet institutionsteater tre gånger inom loppet av två minuter. Framför mig försöker jag läsa en krönika av en kvinnlig skribent som berättar om hennes förhållande till Ernst Kirschsteiger, att de osar sex om honom. Denna kombination av konstnärligt väsande och god journalistisk textbehandling blev för mycket för min semesterhjärna. Det slutade med att jag varken hörde Torstens budskap eller förstod innehållet i texten. Det som hände var att jag tog ut delar från båda medierna och fick resultatet: Det osar sex om Ernst i Institutionsteatern. Föga sammanhängande. Jag fäste blicken ut mot hamninloppet och fick syn på en segelbåt som kryssade metodiskt mot vinden i ett försök att nå Vinga med vindens hjälp.
Jag fick en överdos av kulturell media på en och samma gång och det blev inte bra. Min sommartaktik, ni vet det där med sommar i P1, en hängmatta och en god bok, verkade gå i lås men slutade i ett enda stirrande över det blåa Kategatt, inte så pjåkigt det heller. Torsten och Ernst ja, vilken kombination. Tänk er dom tillsammans på ett sommartorp någonstans i Närke, båda gillar att vara barfota. Båda är konstnärliga på sina egna vis.
I skrivande stund är jag så koncentrerad att jag inte hör att ett finskt program om samer står på i bakgrunden. Kanske är det just sådana saker som tex. den finsk-urgiska språkgruppens väsande som inte biter på mig, att semesterhjärnan faktiskt är inkopplad.
