Hur kom den in i mitt hem?

Mina barn har varsin visselpipa, fråga mig inte hur de har kommit in i detta hus. Men det måste vara den mest onödiga pryl att kalla leksak. För det är ingen engelsk domarpipa direkt utan en i plast med någon tecknad figur på, alltså en leksak. Min direkta koppling går till McDonalds, men där hänger vi ju inte speciellt ofta. Men om den nu slingrat sig in i miljontals hushåll via McDonalds marknadsavdelning frågar jag mig. Hur tänkte ni nu?

Jo kanske så här: Vore det inte kul att få in lite enstämmigt högt pipande ljud i de svenska barnfamiljernas hus. Ett sånt där ljud som gör att innerörat på stressade föräldrar får sig en törn och föräldrarna blir skogstokiga utan förvarning. Särskilt när man sagt till för tredje gången. Varför inte skapa lite ordnat kaos i en redan hög ljudnivå som ofta råder bland barn? Grattis Mc Donalds eller vem det nu är som tycker visselpipan fyller en funktion i svenska hem. Ni har lyckats!
Jag kan idag inte se någon positiv sak som leksaksvisselpipan för med sig in i hemmet. Men en sak vet jag. Den kommer att spårlöst försvinna.

I OS är det andra bullar, där finns visserligen visselpipor i massor men för att skapa ordning och följsamhet i leden. En invigning som lärde oss hela den brittiska historien. Den skulle kunna användas som läromedel i skolorna. Allt från shakespear via den industriellea revolutionen till nutida filmhistoria. Och sen tågade 205 nationer in i snigeltakt till trummor lika enformiga som en leksaksvisselpipa. Kommentatorerna hade fått ett slags Eurovision song contestuppdrag att berätta om allt omkring, såsom fanbärare, truppstorlek och avlägsna släktingar. Ebba von Sydow gjorde debut i sportens värld med att kommentera  modet på kläderna. En trivsam tillställning men längre än ett riktigt maratonlopp. Höjdpunkten om man frågar mig var givetvis James Bond och drottningens ankomst.

Nu har vi möjlighet att följa sporter som bågskytte, badminton, landhockey, fäktning och gymnastik. Sporter som bara får synas vart fjärde år i den annars så dominerade fotboll och hockeyvärlden. Det är egentligen en brist att man inte får se dessa elitidrottsmän och kvinnor som förmodligen lägger ner mycket mer tid än vad en hockey eller fotbollsutövare i genomsnitt gör. Och så André Pops! En Ernst Kirshsteiger i tajta toppar till sommaren och stickat till vintern guidar oss professionellt bland grenar vi inte visste fanns i sina soffor, fotöljer eller stolar. Fruktansvärt proffsig och omtyckt och duktig på att prata med sina gäster. Hans unika talang är att vi TV-tittare får svar på alla frågor vi har. Det är han ensam om.

Det enda riktigt stora hindret att se mycket och bra OS-sport i TV är barnens förbannade visselpipor.

Är det min tvättid?

I normala fall delar jag tvättstuga med människor som är yngre än mig. Jag bor i ett hus med de som fått tag i sin första lägenhet och som förmodligen aldrig har hört ordet husmor. Jag bor med de som är uppvuxna i det som kallas curlinghem och som tror att dammet i tvättstugan försvinner av sig självt. Där halva tvättmedelspaketet hamnar utanför facket för tvättmedel och som tror någon slags uppsamlingsmekanism borde väl finnas, eller? Jag är långt ifrån en äkta husmor men jag har någon slags grundnivå på vad man lämnar efter sig efter ett pass i tvättstugan.

Men nu under semestern sätts jag verkligen på prov. Jag tvättar i ett hus fullt av före detta husmödrar. Ni vet de som någon gång i livet har jobbat som husmor på någon institution av något slag, kanske teater till och med. På 50-talet klädd i vitt förkläde. Så när jag nu står där nere och viker mina handdukar hör jag en dörr öppnas och någon närmar sig. Bara skuggan av en bredhöftad kvinna närmare 70 med underarnar lika stora som mina lår får mina ben att skaka. Endast en källarvägg skiljer oss åt när hon granskar tvättschemat och ögonbrynen tar höjd från ögonen när hon märker att nuvarande tvätttid håller på att rinna ut. Och tvättmaskinen innanför ännu inte nått centrifugeringsprogrammet. Mina handduksvikningar tappar form och jag tänker: Har jag tagit bort dammluddet från torktummlarnen, har jag torkat av facken för tvättmedlet, har jag moppat golvet eller det värsta av allt: Är det verkligen min tvättid nu? Har jag tagit någon annans? Dörren slår igen och svetten rinner över pannan då jag tar ett steg utan för stugan för att dubbelkolla tiden. Puh det var jag!

Är det så här 90-talisterna i mitt eget hus uppfattar mig när jag stryker runt i källarutrymmena? Jag tror inte det. Jag är ju en man på närmare 37 med två barn. Så långt ifrån en husmor man kan tänka sig. Men tänk om???

Vem väser i mitt öra?

I lurarna hör jag Torsten Flinck väsa ordet institutionsteater tre gånger inom loppet av två minuter. Framför mig försöker jag läsa en krönika av en kvinnlig skribent som berättar om hennes förhållande till Ernst Kirschsteiger, att de osar sex om honom. Denna kombination av konstnärligt väsande och god journalistisk textbehandling blev för mycket för min semesterhjärna. Det slutade med att jag varken hörde Torstens budskap eller förstod innehållet i texten. Det som hände var att jag tog ut delar från båda medierna och fick resultatet: Det osar sex om Ernst i Institutionsteatern. Föga sammanhängande. Jag fäste blicken ut mot hamninloppet och fick syn på en segelbåt som kryssade metodiskt mot vinden i ett försök att nå Vinga med vindens hjälp.

Jag fick en överdos av kulturell media på en och samma gång och det blev inte bra. Min sommartaktik, ni vet det där med sommar i P1, en hängmatta och en god bok, verkade gå i lås men slutade i ett enda stirrande över det blåa Kategatt, inte så pjåkigt det heller. Torsten och Ernst ja, vilken kombination. Tänk er dom tillsammans på ett sommartorp någonstans i Närke, båda gillar att vara barfota. Båda är konstnärliga på sina egna vis.

I skrivande stund är jag så koncentrerad att jag inte hör att ett finskt program om samer står på i bakgrunden. Kanske är det just sådana saker som tex. den finsk-urgiska språkgruppens väsande som inte biter på mig, att semesterhjärnan faktiskt är inkopplad.

Äh, jag tar det på italienska

"L’Italia è in finale, all’Europeo. Ha battuto la Germania. Ancora, una volta di più, stavolta per 2-1, a Varsavia. Doppietta di un Balotelli finalmente gigantesco. E domenica 1 luglio a Kiev, dove ha già vinto, contro l’Inghilterra nei quarti, giocherà con la Spagna la terza finale della sua storia, nel torneo continentale. Un successo, nel 1968, una sconfitta, nel 2000."

LGDS

Vad skall vi prata om?

Varför är det så förbaskat svårt att prata om nåt annat än väder med våra okända medmänniskor? Vi står där i kön eller vid fruktdisken och det ända vid kan klämma fram är "Men var är sommaren". Förklaringen är egentligen enkel men det är så dåligt att vi endast vågar ta upp ett ämne som vi vet berörs av alla 9 miljoner människor. Vi kör safe för att slippa en eventuell situation där motparten inte gillar ämnet och du själv tvingas föra samtalet. Då passar vädret bra, alla har en åsikt och man behöver inte vara expert. Men om vi bara vågar prata om ämnen som alla har en åsikt om så blir det ju väldigt svårt.

Månz Zelmerlöw fick 2,3 miljoner tittare i tisdags men tyvärr Måns, 6,7 tittade inte, alltså en alltför stor risk att göra ett närmande i busskuren. Fotboll vet vi ju sen tidigare att där är lägret delat, precis som med Ernst Kirschsteiger. Älskad eller hatad och bara vetskapen om att trampa någon på en öm tå gör att vi tiger och tittar ner i vår telefon i jakten på att bekräfta en nära väns statusuppdatering på Facebook. Där slipper vi ögonkontakt, där slipper vi närkontakt och man kan tänka igenom svaren. Safe liksom. MEN vi vågar också skriva lite crazy saker till varandra och vi vågar ta upp andra ämnen än väder. Och vi "gillar"! Fan vad vi gillar och skryter på Facebook. I verkligheten, alltså den värld där vi möter folk runt omkring på gator och torg skulle det vara helt osannolikt att man ställer sig rakt upp och ner och skriker

"HAR PRECIS SPRUNGIT 8 KM OCH HAR NU TÄNT GRILLEN FÖR LITE FREDAGSMYS MED BÄSTA BARNEN"

Och fram kommer 28 av ens närmaste vänner och klappar en på axeln och gillar detta.
Vad vill jag ha sagt med detta nu då? Jag tror att jag skulle vilja minska vädersnacket, ta med lite av facebooks samtalsämnen ut på gatan och minska telefonanvändandet lite. Det finns inget trevligare än att lära känna en ny person ansikte mot ansikte. Det håller vår sociala förmåga levande. Annars tror jag vi blir ännu mer svenska än vad vi redan är. Face-down generation är ett hot mot samhället!

Tingsryd på 10 minuter

Två göteborgare kliver ur en bil i den småländska landsbygdsidyllen. Föga anar dom att de närmsta 10 minuterna kommer att präglas av en lokalpatriotism i nära stil med den som firas fjärde juli i Staterna. Föga anar dom att all betong, all kultur, närhet till havet och alla valmöjligheter som förknippas med deras egen hemstad under de närmaste minuterna bara blir en enda stor kontrast till en mans ambition att marknadsföra sin hemort Tingsryd.
Jag hade svårt att uppfatta vad han sa men jag tror det var något i stil med: "Första gången i Tingsryd?" eller "Ni är inte från Tingsryd va?" Egentligen spelar det ingen roll vad han sa. Hans ambition var inte att höra sig för vilka som besökte "hans" hemort. Han hade ett enda syfte, att inom en tidsrymd av 10-15 minuter få in allt och alla som rör Tingsryd och som framställer orten i positiv dager. Och han lyckades. Dackehallen, Hammarplast, Andreas Carlsson, Ekmans, Börjes priser, TAIF, Tingsrydstravet och till och med hans egen månadslön som sjukpensionär. Och den var i nivå med en kommunpolitiker, det hade en bra advokat ordnat. Vi fick inte bara en stolt smålännings rökluktande jeansjacka obehagligt nära våra näsor, vi fick Tingsryd i fickformat ljudligt i 10 minuter. Mer än så behöver man inte veta eller lite elakt sagt  finns det kanske inte mer att berätta om denna lilla ort i Kronobergs län. Jag tröttnade efter fem minuter. Det var nog för att han saknade en naturlig berättarröst.

Efter denna redogörelse blev vi så hungriga att till och med gatuköket såg inbjudande ut. Men Börjes var stängt. Vad lärde vi oss av denna lilla rundtur? Att Småland är vackert, att det finns mycket skog, att ortsnamnen ofta innehåller hult och måla och att vi göteborgare inte smälter in i den småländska idyllen. Och för det åkte vi på en ofrivillig föreläsning om huvudorten i hästriket.

På fredag gäller det.

Ja då var premiären avklarad. 1-2 är ett resultat som mycket bryskt tar en tillbaka till VM 1990 i Italien. Egentligen finns inga likheter alls bortsett från resultatet då förstås och Glenn Strömberg. Den glöd som Glenn visade innan matchstart när han igår skrek ut sina förhoppningar på det svenska laget hade räckt till alla elva spelare för att höja sin insats ett snäpp. Men vad vi såg var allt annat än det vi sett mot Island, Kroatien och Serbien. Men det är klart träningsmatcher är något helt annat. Jag tror att att Ukrainas gula och mycket svensklika tröjor, premiärnerver och något som liknar ett favoritskap var för mycket för Sverige.

Efter att ha ett sett sömnpillret Frankrike-England tidigare på kvällen konstaterar jag att Ukraina var utan tvekan Grupp D:s bästa lag. Därför känner jag mig hoppfull inför fredagen, en match som för övrigt kan ses tillsammans med mina nära och kära. England är inte på något sätt en omöjlig uppgift. Med kniven på strupen vet jag att Sverige kommer att prestera mycket bättre.

Jag har märkt att twitter skiljer sig väldigt mycket från Facebook. Från början trodde jag att det var samma sak. Själva twittrandet tillhör de som har något att säga och det känns som att du behöver vara "någon" för att ägna dig åt det. Att ha några som följer ditt twitter är inte helt oväsentligt. Mina 7 följare är viktiga för mig, även om det är en liten skara. Carl Bildt har 131.256, Fredrik Wikingsson har 105.000, Timbuktu har 84.000, Mark Levengood 72.000 osv. Om antalet avslöjar hurvida du är "någon" drar jag slutsatsen att jag inte uppnått den statusen som man hoppats på. Eller hoppats och hoppats, behovet av ett stort antal är inte det viktiga. Twitter är en bra informationskälla som kan hjälpa en i spelet Quizla och ett roligt komplement till Glenn Strömberg i en EM-kvalmatch.

Till sist: Det tog en halvlek att komma på att Sverige spelade i blått. Himla tur att det stod 0-0.