Är jag den ende som tycker att argumenten för "Merckozypakten" låter likadant som de gjorde vid omröstningen för EMU? Vi vill vara med och påverka, vi har inte råd att stå utanför, nu kan vi vara med där besluten tas. Så låter det nu när vår landsfader Fredrik och tofsvipan Borg besöker Europas högborg titt som tätt. Den bakdörr som Juholt tvingades ta i slutet av sin karriär den tycks nu användas av regeringen i ett försök att ta Sverigen in i ett ekonomiskt getingbo, med Merkel som den självklara drottningen. 80% av svenskarna vill inte gå med i EMU om det var omröstning idag och därför tar Fredrik ansvar för Sverige genom att säga att han respekterar det nej som svenskarna gav i den senaste folkomröstningen när det nu var.
Merkel och Sarkozy har nu kindpussats intensivt i ett halvår i ett försök att stabilisera ett förtroende för den europeiska ekonomin och försvara idén om hårdare krav på medlemsländernas sätt att sköta ekonomin. Sverige lyfts ofta fram som ett gott exempel på en nation med goda statsfinanser och som har klarat kriser på ett bra sätt och detta utan att ha varit med i EMU. Därför har jag så svårt att förstå varför vi måste stå och knacka på denna dörr igen. I miljö, brott och utrikesfrågor är Europasamarbetet en otroligt bra plattform men kan vi inte bara acceptera att synen på och förutsättningarna för nationell ekonomi skiljer sig såpass mycket mellan olika länder att de blir upp till varje land att sköta? Och även om Fredrik får pussa Merkels kind vid något tillfälle så är det ändå Sarkozys pussar som är blötast och väger tyngst när Sveriges välfärd reas ut för att klara de hårda krav på ekonomin som Merkocypakten kommer att ställa.
Och nu till festivalyran som råder. I sex vekor skall lunchrum runt om i landet fyllas med diskussioner om vilken låt som borde gått vidare och vilka artister som är värda en andra chans. I sex veckor kan man nu välja om man vill vara en del av gruppen eller stå utanför. Nu glömmer vi S-krisen, Caremaskandaler och ett Nordafrika i Uppror. Nu glömmer vi presidenvalskampanjer, fattigdom i Afrika och massmord i Syrien för här kommer Torsten, Charlotte Pirelli och Sean Banan att fylla kvällstidningarna på ett nästan chockartat sätt. I sex veckor skall det röstas, telefonväxlar skall bli överhettade och en och annan skandal inträffa. Christer Björkman hamnar i fokus och fredagsmyset kompletteras med lördagsmys. Vågar jag stå utanför detta spektakel? Jag tror det. Jag tar en dag i taget. Imorgon är en annan dag.
torsdag 2 februari 2012
fredag 13 januari 2012
Parkering, en valfråga?
Vad är en bra lokal nyhet? Vad är värt att fylla förstasidan med i typisk landsortspress? Eller för all del hur många gånger bör man sända en och samma nyhet på den lokala TV-stationen?
I veckan har vi i Småland fått känna på riktig nyhetstorka ifrån SVT:s lokaler. Man har pratat om parkeringsproblem inför Växjö Lakers hemmamatcher i dagarna tre. I tre dagar har vi i morgonsändningar och flera kvällsändningar i stort sett fått samma nyhet om för få parkeringsplatser anknutna till Vida arena. Man skickade till och med ut en reporter som på plats intervjuade vanliga människor i stormen på väg in till kvällens match. Vems är ansvaret? Vems är inte ansvaret?
Med kvällstidningsrubriker som tex. trafikkaos har Smålandsnytt ganska tydlig visat antingen att det råder total nyhetsbris i länet eller att man har svårt att prioritera vad som är viktigt.
Nyheten och problematiken i sig är det inget fel på men proportionerna är på tok för stora för något som enligt mig bara förtjänar en liten notis vid någon enstaka sändning. Gärna med en uppföljning om några veckor. Men egentligen är jag inte förvånad för att i den här staden så verkar parkeringsplatser och dess avgifter vara den enskilt största och viktigaste frågan. Den kommmer långt före Caremablöjor, vinster från privata skolor som hamnar i utlandet och så vidare. Hade det varit en pågående amerikansk presidentvalskampanj i Växjö just nu så hade man kunnat läsa "Mitt Romney for more free parkingplaces". Vi läser insändare nästan dagligen om hur dyrt det är att ställa bilen i stan. Sen tar man bilen mellan Grand Samarkand och Din Sko och sedan ner till Mediamarkt och K-Rauta utan att blinka.
Växjös moderata kommunalråd Bo Frank har idag deklarerat att han inte imponeras av den arkitektur som stadens eller för den delen alla nya gallerior har. Han finner inget större nöje i att springa runt i shoppingcenter av det slaget och lyfter fram vikten av en levande statskärna.
"Äntligen" som Gert fylking hade uttryckt det. Bo Frank har för första gången på mycket länge sagt något klokt i landsortspress. Och så många försök han har haft på sig. Den där Bosse är inte så dum i alla fall. När han kommer in i vår butik nästa gång så skall jag använda ett bevingat uttryck från min kollega: "Han är min!"
I veckan har vi i Småland fått känna på riktig nyhetstorka ifrån SVT:s lokaler. Man har pratat om parkeringsproblem inför Växjö Lakers hemmamatcher i dagarna tre. I tre dagar har vi i morgonsändningar och flera kvällsändningar i stort sett fått samma nyhet om för få parkeringsplatser anknutna till Vida arena. Man skickade till och med ut en reporter som på plats intervjuade vanliga människor i stormen på väg in till kvällens match. Vems är ansvaret? Vems är inte ansvaret?
Med kvällstidningsrubriker som tex. trafikkaos har Smålandsnytt ganska tydlig visat antingen att det råder total nyhetsbris i länet eller att man har svårt att prioritera vad som är viktigt.
Nyheten och problematiken i sig är det inget fel på men proportionerna är på tok för stora för något som enligt mig bara förtjänar en liten notis vid någon enstaka sändning. Gärna med en uppföljning om några veckor. Men egentligen är jag inte förvånad för att i den här staden så verkar parkeringsplatser och dess avgifter vara den enskilt största och viktigaste frågan. Den kommmer långt före Caremablöjor, vinster från privata skolor som hamnar i utlandet och så vidare. Hade det varit en pågående amerikansk presidentvalskampanj i Växjö just nu så hade man kunnat läsa "Mitt Romney for more free parkingplaces". Vi läser insändare nästan dagligen om hur dyrt det är att ställa bilen i stan. Sen tar man bilen mellan Grand Samarkand och Din Sko och sedan ner till Mediamarkt och K-Rauta utan att blinka.
Växjös moderata kommunalråd Bo Frank har idag deklarerat att han inte imponeras av den arkitektur som stadens eller för den delen alla nya gallerior har. Han finner inget större nöje i att springa runt i shoppingcenter av det slaget och lyfter fram vikten av en levande statskärna.
"Äntligen" som Gert fylking hade uttryckt det. Bo Frank har för första gången på mycket länge sagt något klokt i landsortspress. Och så många försök han har haft på sig. Den där Bosse är inte så dum i alla fall. När han kommer in i vår butik nästa gång så skall jag använda ett bevingat uttryck från min kollega: "Han är min!"
måndag 9 januari 2012
Hårdrock och rosévin
Jag är ingen fan av hårdrock men, de bästa balladerna kommer därifrån. Ja där hör ni, en kille som endast plockar ut ett ynka skrynkligt russin från en gigantisk orgie av gitarrspel när det är som bäst ifrån en heavy metalkaka och till råga på allt så dricker jag rosévin till en TV-sänd Metallicakonsert från Göteborg. "Ja vad skall det bli av dig"? som den skönsjungande Laleh hade frågat.
Ingen är dum nog att erkänna detta på en blogg, eller? Nej det var faktiskt en kompis som berättade detta för mig. Men när han nu ändå tog upp balladerna som producerats av hårt rockande band så vill jag ändå minnas tillbaka till tonåren då man dansade tryckare till "Nothing else matters". I den bästa av världar dansade man tätt intill ungdomskärleken och hoppades att den lokala DJ körde extended version. Som den sofistikerade Hisingsfödde sonen jag är uppskattar jag det kulturella språng som Metallica gjorde när de spelade med New Yorks symfoniorkester för ett antal år sedan. Och nu sitter jag här..förlåt, här sitter nu min kompis framför konserten och tycker att de "hårda" låtarna faktiskt ger honom något. Han har på ålderns höst vidgat öronen en smula och tar in musik från flera olika genrer. Stort av honom tycker jag.
Arabisk vår, ekonomisk kris i Europa, översvämningar i Thailand, kärnkraftskatastrof i Japan och Juholt i blåsväder. 2011 bjöd på stora händelser varav somliga riktigt eländiga. För att hitta en motpol till denna årskrönika fylld av motvind för vår omvärld valde jag också att se landet runts årskrönika. Geten Yeltsins tillvaro på ett berg i Kungälvstraktem, älgen som fastnade i äppelträdet och fyraåriga Bollnäs-Ebba gav mig tro på att 2012 ändå inte är året då Jordens undergång inträffar. Jo ni läste rätt den 21 december i år spås Jorden gå under enligt Mayakalendern. Jag tror på förra årets julkalender, den gav mig hopp.
Ingen är dum nog att erkänna detta på en blogg, eller? Nej det var faktiskt en kompis som berättade detta för mig. Men när han nu ändå tog upp balladerna som producerats av hårt rockande band så vill jag ändå minnas tillbaka till tonåren då man dansade tryckare till "Nothing else matters". I den bästa av världar dansade man tätt intill ungdomskärleken och hoppades att den lokala DJ körde extended version. Som den sofistikerade Hisingsfödde sonen jag är uppskattar jag det kulturella språng som Metallica gjorde när de spelade med New Yorks symfoniorkester för ett antal år sedan. Och nu sitter jag här..förlåt, här sitter nu min kompis framför konserten och tycker att de "hårda" låtarna faktiskt ger honom något. Han har på ålderns höst vidgat öronen en smula och tar in musik från flera olika genrer. Stort av honom tycker jag.
Arabisk vår, ekonomisk kris i Europa, översvämningar i Thailand, kärnkraftskatastrof i Japan och Juholt i blåsväder. 2011 bjöd på stora händelser varav somliga riktigt eländiga. För att hitta en motpol till denna årskrönika fylld av motvind för vår omvärld valde jag också att se landet runts årskrönika. Geten Yeltsins tillvaro på ett berg i Kungälvstraktem, älgen som fastnade i äppelträdet och fyraåriga Bollnäs-Ebba gav mig tro på att 2012 ändå inte är året då Jordens undergång inträffar. Jo ni läste rätt den 21 december i år spås Jorden gå under enligt Mayakalendern. Jag tror på förra årets julkalender, den gav mig hopp.
torsdag 29 december 2011
Mellan jul och nyår
Året börjar lida mot sitt slut och vi summerar på alla tänkbara sätt det som varit. Rapport återspeglar allt elände som hänt men en och annan ljusglimt hinns med också. Kungen tittar motvilligt tillbaka men vill helst se framåt. Vad som händer mellan hägg och syrén har jag aldrig haft riktig koll på, vad jag däermot vet är vad som händer mellan jul och nyår.
När vi stressat i en månad för att allt skall bli så bra som möjligt under julen och vi tuggar på skinkan för tredje dagen i rad vill vi bara ut i vimlet efter något att handla. Inte nödvändigtvis med siktet inställt på en särskild vara utan bara med syftet att "komma över något" som inte är ordinarie pris på. Glädjen över att konsumerat något som man "sparar" 300 kronor på kan vara väl så tillfredställande. Mitt i allt detta skall nyårslöften sättas, nyårsmenyer skall konstrueras och champagnen sättas på kylning. Lasse Åbergs nya film skall ha premiär, tomtecuper skall spelas och annandagsbandy sänds traditionsenligt för ett fåtal intresserade.
Mellandagarna är också en tid för alla utflyttade 70 och 80-talister att komma hem från stora staden vid Mälarens strand och visa upp sin Canadian Goose jacka och udda hipsterglasögon. Här får man en ypperlig chans att påtala det dåliga sortiment som råder i landsortstaden man växte upp i. För nu bor man antingen på Södermalm eller i bästa fall nära Strandvägen och då blir den småländska byn alltför bonnig. Har man bott i huvudstaden tillräckligt länge blir det också svårt att komma tillbaka till modersmålet småländskan även om R:en inte går att trolla bort.
Eller är du en av dom som tittar på 211 backhoppare från Garmisch-Parten Kirchen och samtidigt zappar över till nyårskonserten från Wien. Den seriöse vännen av traditioner ser givetvis alla tre sittandes i soffan med en hel ask Aladin och sköljer ner detta med en och en halv liter julmust.
Gott Nytt År!
lördag 10 december 2011
Kafferastens betydelse för det kreativa skapandet
Fick just reda på att min gamla syslöjdslärare fortfarande lever. Jag tänkte nog att hon kan ju inte vara vid livet men jo, det är hon och hon jobbar fortfarande. Hon var nog inte så gammal när vi gick i skolan men hon klädde sig annorlunda och hennes frisyr var som en ihopknycklad fårpläd. Och vi hade förmodligen alltid syslöjd direkt efter hennes kafferast för jag minns att hennes andedräkt ledde till att man jobbade mycket på egen hand. Vad gör väl ett felaktigt korsstygn för slutresultatet? Alternativet var ju att försöka hålla andan i två minuter och hoppas på att luktsinnet också höll andan. Nä jag sydde på och nålkudden är väl det verk jag är mest nöjd med. Rutigt tyg i gult och vit med mammas initialer på i orange.
Låt oss nämna det andra praktiska ämnet vi hade i skolan, träslöjd. Alla fick en träbit och den skulle räcka ett helt läsår och eftersom skärbräda verkade vara ingraverat i läroplanen var det ju detta platta köksgeråd vi alla tvingades hyvla och slipa på i 9 månader. Om man var duktig på att hyvla kunde man få börja slipa redan i slutet av november. Fanns det brister i hyveltekniken kom sandpappret inte fram förrän vid sportlovet och då fick man ligga i vill jag lova. Förmodligen han man inte med lödningen av initialer i slutet av terminen då.
Min pappas händiga färdigheter följde inte med generna till mig. Inte heller tålamodet då jag tröttnade på hyvlingen redan i september. I träslöjden behövde man inte jobba så mycket på egen hand, där kunde man be om hjälp ofta. Träslöjdsmagistern var snäll och positiv och hans kafferaster låg nog efter våra lektioner.
En stark kontrast till de praktiska ämnena som vi fick förkovra oss i då är nobelpriset. Teorin står i fokus denna dag. Ingen mer än den kungliga akademin begriper något av det som händer på dagen och på kvällen får vi TV-tittare ta del av en lättsamare del av arvet från Alfred Nobel. Nämligen bordsplaceringen. I år släppte Aftonbladet bordsplaceringen dagen innan och där kunde vi läsare gå in och titta på vilka som hamnar brevid varandra. Kungen fick som vanligt fru Storch vid sin sida och Victoria skulle tydligen dragit vinstlotten i år och prinsarna fick nöja sig med fruar till pristagare.
Menyn är i vanlig ordning storslagen och det tar 13 och en halv sekund att nämna förrätten och i år kom jag ihåg vintergrönsaker. Lite mindre fokus på kläderna i år märkte jag. Kanske ett resultat av Birgit Friggebos klädval 1992.
Jag har alltid gillat Nobelpriset. Det känns högtidligt och stort. Vi belönar de bästa vetenskapsmännen och proffessorerna i världen och ögonen riktas mot Sverige. Mest av allt gillar jag trumpetfanfaren när Kungen har lämnat över priset till varje pristagare och dom bugar med spikrak rygg mot publiken. Det blir lite Ivanhoe över det hela.
Låt oss nämna det andra praktiska ämnet vi hade i skolan, träslöjd. Alla fick en träbit och den skulle räcka ett helt läsår och eftersom skärbräda verkade vara ingraverat i läroplanen var det ju detta platta köksgeråd vi alla tvingades hyvla och slipa på i 9 månader. Om man var duktig på att hyvla kunde man få börja slipa redan i slutet av november. Fanns det brister i hyveltekniken kom sandpappret inte fram förrän vid sportlovet och då fick man ligga i vill jag lova. Förmodligen han man inte med lödningen av initialer i slutet av terminen då.
Min pappas händiga färdigheter följde inte med generna till mig. Inte heller tålamodet då jag tröttnade på hyvlingen redan i september. I träslöjden behövde man inte jobba så mycket på egen hand, där kunde man be om hjälp ofta. Träslöjdsmagistern var snäll och positiv och hans kafferaster låg nog efter våra lektioner.
En stark kontrast till de praktiska ämnena som vi fick förkovra oss i då är nobelpriset. Teorin står i fokus denna dag. Ingen mer än den kungliga akademin begriper något av det som händer på dagen och på kvällen får vi TV-tittare ta del av en lättsamare del av arvet från Alfred Nobel. Nämligen bordsplaceringen. I år släppte Aftonbladet bordsplaceringen dagen innan och där kunde vi läsare gå in och titta på vilka som hamnar brevid varandra. Kungen fick som vanligt fru Storch vid sin sida och Victoria skulle tydligen dragit vinstlotten i år och prinsarna fick nöja sig med fruar till pristagare.
Menyn är i vanlig ordning storslagen och det tar 13 och en halv sekund att nämna förrätten och i år kom jag ihåg vintergrönsaker. Lite mindre fokus på kläderna i år märkte jag. Kanske ett resultat av Birgit Friggebos klädval 1992.
Jag har alltid gillat Nobelpriset. Det känns högtidligt och stort. Vi belönar de bästa vetenskapsmännen och proffessorerna i världen och ögonen riktas mot Sverige. Mest av allt gillar jag trumpetfanfaren när Kungen har lämnat över priset till varje pristagare och dom bugar med spikrak rygg mot publiken. Det blir lite Ivanhoe över det hela.
tisdag 6 december 2011
Den perfekta kunden.
Hon är mellan 40-45 år. Hon har 2-3 barn i ålder mellan 8-16 år. Hon jobbar deltid på ett kontor och syns ofta själv i butiken. Så här års bär hon jacka i parkasmodell, jeans och svarta skinnstövlar som går en bra bit upp mot knäna. Jeansen snyggt instoppade utan veck. Trendig, snygg och praktisk väska över axeln och armen böjd uppåt för ett stadigt tag i remmarna. Under den stora jackan döljer sig en smal kropp utan minsta spår av barnafödande. Hon dyker in mellan 15.00-17.00 en vardag, mycket välmedveten om det lugn som råder i stans butiker innan alla andra slutar jobbet.
Hon scannar butiken likt en Terminator och inne i huvudet finns ett tekniskt avancerat system som gör henne uppmärksam på avvikelser ifrån förra besöket. Butiken kan hon utan och innan och med målmedveten blick söker hon av eventuella prisförändringar på redan tilltänkta varor som rimmar med familjens klädbehov. Hon är mycket bekant med sortimentet som kom i augusti och hon bara väntar ut rätt tillfälle att göra ett klipp. 90 % av julklapparna är redan inhandlade och givetvis registrerade med butikens kundkort. Hon märks inte, syns inte utan smyger runt och myser innan det är dags att cykla hem och möta upp barnen efter skolan. När barnen är på idrotten drar hon ett varv i motionsspåret med nyligen inhandlade löparkläder i matchande färger. Gör ett tappert försök att få med en trött försoffad make ut i spåret men inser att han bara skulle dra ner hennes tempo. Duschar och förbereder barnens kläder inför morgondagen och sätter sig sedan framför Grey´s Anatomy med två riskakor och lite te. Äldsta tonåringen kommer hem från sen hockeyträning och hon kollar av om han gjort sina läxor.
Detta är Stadiums absolut bästa kund alla kategorier. Inget gnäll, inget prutande, inget tjafs och inga misstolkningar av annonser. Driver inte runt i butiken vid stängningsdax. Hon är den perfekt kunden. Hon uppskattar personalen, sortimentet och butikens utseende. Hon är smidig i kassan och har koll på alla erbjudanden som skickas ut och vill aldrig vara till besvär.
Hur kan jag veta allt detta? Jag vet allt utom riskakorna, försoffade makar och vilka TV-program hon tittar på. Jag vet bara att det är hon som har koll, in i minsta detalj oh henne skall vi vara rädd om.
Hon scannar butiken likt en Terminator och inne i huvudet finns ett tekniskt avancerat system som gör henne uppmärksam på avvikelser ifrån förra besöket. Butiken kan hon utan och innan och med målmedveten blick söker hon av eventuella prisförändringar på redan tilltänkta varor som rimmar med familjens klädbehov. Hon är mycket bekant med sortimentet som kom i augusti och hon bara väntar ut rätt tillfälle att göra ett klipp. 90 % av julklapparna är redan inhandlade och givetvis registrerade med butikens kundkort. Hon märks inte, syns inte utan smyger runt och myser innan det är dags att cykla hem och möta upp barnen efter skolan. När barnen är på idrotten drar hon ett varv i motionsspåret med nyligen inhandlade löparkläder i matchande färger. Gör ett tappert försök att få med en trött försoffad make ut i spåret men inser att han bara skulle dra ner hennes tempo. Duschar och förbereder barnens kläder inför morgondagen och sätter sig sedan framför Grey´s Anatomy med två riskakor och lite te. Äldsta tonåringen kommer hem från sen hockeyträning och hon kollar av om han gjort sina läxor.
Detta är Stadiums absolut bästa kund alla kategorier. Inget gnäll, inget prutande, inget tjafs och inga misstolkningar av annonser. Driver inte runt i butiken vid stängningsdax. Hon är den perfekt kunden. Hon uppskattar personalen, sortimentet och butikens utseende. Hon är smidig i kassan och har koll på alla erbjudanden som skickas ut och vill aldrig vara till besvär.
Hur kan jag veta allt detta? Jag vet allt utom riskakorna, försoffade makar och vilka TV-program hon tittar på. Jag vet bara att det är hon som har koll, in i minsta detalj oh henne skall vi vara rädd om.
söndag 27 november 2011
Bland helrör och energidrinkar
Discoröken ligger tät över dansgolvet. Trängseln är total och människorna runt omkring fungerar antingen som stöttepelare för mina vingliga danssteg eller också som krockkudde för när de går över styr. Om de yviga danstegen var resultatet av att några helrör vodka tömdes fortare än en kanna jordgubbssaft en varm sommardag bland lekande barn, eller att det rent teknisk inte är bättre. Det går jag inte in på här.Självförtroendet är orubbligt efter ett gäng RedBulls
"Thanks to a unique combination of high quality ingredients Red Bull Energy Drink vitalizes body and mind."
Likt en stock i strömmens starka vatten förs man utan möjlighet att styra in på schlagergolvet. Här är lamporna och röken mer skonsamma mot ögonen. Här finns större ytor för yviga rörelser och här skriker man med i texterna oavsett man kan dom eller inte. Med lite vodka och Redbull kan även den mest tondöva sjunga med och med det själförtroendet man skaffat sig med procenten pågår en slags tävling i vem som kan sjunga högst. Och så gungar man med i reggeadängan red red wine med UB40 och avslutar en trevlig kväll med såpass mycket självförtroende att: We are the world känns som en hyllning till oss tappra dansare. Jag bara önskade att Cindy Lauper vär där!
"Thanks to a unique combination of high quality ingredients Red Bull Energy Drink vitalizes body and mind."
Likt en stock i strömmens starka vatten förs man utan möjlighet att styra in på schlagergolvet. Här är lamporna och röken mer skonsamma mot ögonen. Här finns större ytor för yviga rörelser och här skriker man med i texterna oavsett man kan dom eller inte. Med lite vodka och Redbull kan även den mest tondöva sjunga med och med det själförtroendet man skaffat sig med procenten pågår en slags tävling i vem som kan sjunga högst. Och så gungar man med i reggeadängan red red wine med UB40 och avslutar en trevlig kväll med såpass mycket självförtroende att: We are the world känns som en hyllning till oss tappra dansare. Jag bara önskade att Cindy Lauper vär där!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)