Japaner japaner, överallt japaner. Ni kan vara lugna. Jag ska inte referera en fotbollsmatch från 1936. Det är en vanlig beskrivning av vilken storstad som helst. Som lockar turister. Och med turister är japaner en lika självklar del som vilken färgglad turistbuss som helst som skymmer bra fotograferingsobjekt. Japaner är säkert trevliga och ingen skugga ska falla över dess vänliga attityd utanför deras eget lands territorium.
Det sägs att japaner bara har två veckors semester på ett år, vet ej om det stämmer men det förklarar ändå lite enligt mig deras karaktäristiska beteende när de är på resande fot, och deras förhållande till en mycket gammal uppfinning, nämligen kameran. Jag tänker här kategoriskt och säkert med förutfattad hållning beskriva två typer av tillvägagångssätt som är vanligt förekommande bland japaner med kamera i hand på resande fot. Samtliga betraktelser iakttagna under min vistelse i Lissabon förra veckan och en del minnesbilder från ca 30 års semesterresor.
När tiden inte räcker till gäller det att vara effektiv. Det första tillvägagångssättet kallar jag effektivitet och kvantitetsfotografering. Med begränsad tid till förfogande och ett myller av byggnader och monument att fånga blir rörelse japanernas främsta vapen för dokumentation av semestern. Därför blir en sån där färgglad hopp-on hopp-off buss utan tak den ultimata lösningen. Här finns exceptionellt bra möjligheter att kvantitetsfotografera. Bussen susar snabbt fram genom den täta storstadstrafiken och du sitter högt upp och får bra utsikt.
Alla med lite fotograferingsvana vet att om kameran rör sig snabbt i förhållande till motivet blir det ofta suddigt. Men det bryr sig inte japanen med keps framför oss om. Han fotar som om det vore sista dan i livet. Jag kan tänka mig att han fick med 350 hus och monument på den timmen vi åkte tillsammans. I en spårvagnsstad som Lissabon delar bussarna yta med just spårvagnarna och då förekommer en hel del spårvagnsledningar. Dessa bildar ett osymmetrisk mönster av rutor blott 2 meter ovan våra huvud och täcker utan tvekan nästan alla möjligheter att få fri sikt i linsen. Detta är inget som den kepsförsedda japanen bryr sig om. Kvantitet före kvalitet.
Lissabon är som många andra storstäder också till stora delar en byggarbetsplats, hus från 1100-talet delar plats med lyftkranar, byggpresenningar och cementblandare. Dessa får också en plats i de suddiga bilder som komponeras under den fläktande färden på Lissabons avenyer. Men jag tror att får man bara med allt så är uppdraget utfört. Och kanske är det min bristande kunskap i möjligheterna med Photoshop som gör att jag har denna nedlåtande hållning till japanernas oseriösa hållning till fotokonsten. Behöver jag nämna den japanska kvinnan som i en guidad rundtur till fots fotograferade statyn med kung Joseph under tiden hon promenerade?
Som om det inte vore nog med lyftkranar, byggpresenningar och cementblandare i kompositionen närmar vi oss det andra tillvägagångssättet i turistande japaners fotokonst. När äntligen fri sikt råder och en vacker vy med medeltida monument i förgrunden uppenbarar sig skall man vara med själv. Med selfiepinnar och resesällskapet som verktyg skall man visa V-tecknet med fingrarna, kanske kliva i vattnet eller klättra lite för att komma nära har jag således valt att kalla detta fenomen för monumentfotografering med personlig touch.
Ett monument eller en byggnad utan oss själva på bild kan ju mycket väl bara vara ett vykort. Känslan av att kunna dokumentera att, vi var faktiskt där, tycks vara central i japansk
turistfotograferingskonst. Och även om retuscheringsprogram skulle kunna lägga till och ta bort japaner i förgrunden så verkar dom ha så roligt när selfies tas tillsammans med statyer i koppar osv. Och vem är jag att kritisera folk som har kul? Ändå så tänker jag att bilden hade blivit så mycket bättre utan konstiga hattar och munskydd.
Japaner japaner, överallt japaner, med konstiga hattar. Kvantitet och selfiepinnar i en europeisk storstad. Det är svårt även för en annan att smälta in i en sydeuropeisk miljö. Men blandningen av människor känns ändå rätt spännande. En japansk man på knappa 1.60 konstaterade med teckenspråk och bräcklig engelska att jag var "very tall". Jag var nära att bli fotograferad tillsammans med honom, ungefär som ett högt monument och jag liksom, det kunde blivit en Wefie, med en lyftkran i bakgrunden.
