Det finns alltid en risk att låta som en bakåtsträvare eller känna sig lite äldre än var man är när man kritiserar nöjestablån i Tv-kanalerna. Den risken är jag idag villig att ta efter att ha sett klipp från TV4:s nya satsning TV-soffan. Detta är alltså en inköpt programidé som jag tror kommer från USA. Den handlar om att vi själva ska sätta oss ner i våra TV-soffor för att, titta på när andra tittar på TV.
Är det bara jag? Vad är det jag inte fattar? Är jag själv om att ha uppfattningen om att dumheten på allvar flyttar in i våra Tv-soffor? Egentligen är jag inte förvånad eftersom vi efter 10-tals år matas med dumma produktioner från utlandet. Har vi i Sverige ingen fantasi längre? Jag kanske inte efterlyser Razzel, Kryzz eller Supersvararna men något bättre borde vi kunna ta fram än att sitta och glo på vår egen spelbild?
Och de långkörare som vi år efter år tröttar ut till bristningsgränsen i Så ska det låta, Let's Dance och Fångarna på fortet vittnar också om en idétorka i nyproduktion. Programmen har självklart utvecklats och förändrats en del. Från Harrysson till Moresus och nya celler i Fångarna på fortet. Robinson Love edition har förvandlats till något som från början borde vara en enmansshow i överlevnad med en växande tro på Gud, men som nu håller på att bli något slags Paradise hotel där man "ska ha chans" på någon innan man får vinna. Eller, nu när jag tänker efter.... Robinson Crusoe hade ju Fredag, men nää!!! Det finns inga liknelser.
Som en slags terapi i min förfasa över skitprogram i tablån zappade jag in på Efter10 med Malou von Sievers och hennes gäster som sitter i ett svart rum med en kandelaber med ljus och diskuterar existentiella frågor. Och där sitter Torsten Flinck och svarar på om man kan lova evig kärlek till någon? Jag sitter i 4 minuter och lyssnar men förstår ingenting. Är det febern i min kropp som skapar ett överhettat signalfel i min hjärna eller är det Torstens målande i färger och min defekt på färgseendet som gör att jag inte förstod vad han sa?
Som en slags terapi funkade det dåligt att närma mig det existentiella i livet men ändå en nödvändig motvikt till TV-soffan. Höger vänsterskalan i kulturutbudet äro oändligt och jag fållar mig fogligt in i någon slags mittenskara. I blandningens förlovade land. Där sött möter salt, Där Tranströmers blåsippan möter Lasse Kronérs femteklassare i en batalj som leder till en smoothie av allvar och skoj. Där Babbel (programmet Babel) om böcker och i en nästan osannolik perfekt rikssvenska får sig en törn av gestalterna i en nog så lika perfekt värmländska i Ack Värmland.
Men bortanför mittens rike, på ytterkanterna till kulturens ände, där avgrunden tar vid oavsett om mäter i kulturellt djup eller för all del kommersiell trams. Där känner jag samma dumhet och oförstånd, helt avslappnad i min TV-soffa.
