Våren kommer till skolan

Kommer ihåg när man kom till skolan efter ett lov. Fröken hade med olika färger skrivit och ritat på griffeltavlan ett "välkommen" som meddelande. Kritorna låg på den lilla hyllan i nederkant på tavlan och skrivstilen var fortfarande ett begrepp. Skulle man lyssna på ett inslag kom en rullbandspelare på en halvmeter in i klassrummet på hjul. Ergonomin var säkert viktigt redan då även om tennisbollarna på stolsbenen inte fanns. Kartrummen låg på vinden, pennvässaren var väl monterad på katedern och ordet klassföreståndare visade att skolan minsann hade auktoritet. Detta var lång tid innan det var straffbart att säga något annat än pedagog

När jag idag stiger in i min 9-åriga dotters klassrum för att vara med en halvdag i klassen möts vi av Antonio Vivaldis mästerverk, våren. Självklart uppspelad med betydligt modernare metoder än en rullbandspelare. Tonerna är inte bara ett musikstycke i sig. Jag tror att den fenomenalt duktiga pedagogen ser musiken som en slags luciasång, en ingångslåt med finess, i syfte att skapa ett lugnt och fridfullt återseende efter en veckas sportlov. Men det slutar inte där. Den duktiga pedagogen nöjer sig inte bara med att få en lugn start. Ur kompositionen kan man nämligen fånga upp något som ligger henne varmt om hjärtat, våren. Så i lärande syfte väver hon in ett lärande på alla plan. Den inledande lektionen handlar om snödroppar, smältande snö, klassisk musik och en påminnelse om att årets första vårmånad står i antågande.

I taket hänger en projektor, barnen har egna whiteboards, och stolarna är anpassade för barnen. Datorer är ett naturligt inslag i klassrummet och överallt påminns man om att kunskapens hus är till 100% anpassad för barnens skull. Det är imponerande tycker jag. Matematik är inte bara sida upp och sida ner för att se vem som är snabbast, det är vägen till svaret som är det intressanta. Vägen eller vägarna för att nå ett svar är viktigare än själva svaret. Det blir nästan ett filosofiskt tillvägagångssätt i detta annars så konkreta ämne.

Skolans modernisering är på många sätt till det bättre. Jag vågar säga nästan i alla fall. Jag tror man lär för livet nu. Sättet man lär ut på nu fastnar säkert på ett bättre sätt och barnen lär sig från början att ifrågasätta. Och i denna lugna klass kan man bara konstatera att skolans kanske viktigaste redskap är en bra pedagog som brinner för sitt arbete och tycker om att jobba med barn. Vivaldi må vara en gammal kompositör, men hans musik kan ändå på ett modernt sätt skapa harmoni för ett aktivt lärande.

Till alla föräldrar från 70-talet: ta er gärna tiden att följ med era barn till skolan. Det är kul att se hur barnen är där. Bli inte förvånade om de är noga med att ställa i ordning saker efter sig, inte avbryter någon annan när de pratar eller tar på sig ytterkläder utan att man behöver tjata.
Dessutom lär man sig saker när man är där som vuxen.

Att göra en höna av.......

Trilla av pinn. Någon är högsta hönset. Tupp i hönsgården. Att vara hackkyckling. Fara runt som en yr höna. Livet på en pinne.

Är det en slump att metaforernas mecka ligger i hönsgården. Eller vad beror det på att människans vilja att likna våra beteende med hönsen tycks vara så väl representerade i metaforer? Vi känner ju till att spindeln, bollarna i luften och navet utgår från geometriska former och att de gärna lyfter fram människans goda kunskaper i att fungera som någon som har koll. Hackkyckling, trilla av pinn och fara runt som en yr (eller äggsjuk) höna höjer knappast människans trovärdighet som driftiga gestalter. Ändå är hönsen väldigt sociala djur sägs det.

Att slänga sig med metaforer är som att balansera på en skör tråd, kanske likt den som ett antal elefanter balanserar på i en välkänd sång. Jag tycker att det krävs en enorm språkkunskap och en  knivskarp tajming för att klara av detta. Att på fullaste allvar flitigt använda detta utan att göra det rätt är enligt mig att pissa på språket. En allvarlig överträdelse.

Livet på en pinne däremot är ungefär detsamma som att ha det gott. Det innebär alltså att tuppar och hönor kanske på många sätt faktiskt liknar oss i våra social beteenden och att vi därigenom på ett igenkännande sätt lätt kunde hitta bildliga uttryckssätt i språket. Förr i tiden hade nästan varenda människa en eller flera hönor och steget är förmodligen inte längre än att det var en spegelbild av oss själva. Och behovet av att sätta poetiska ord på vårt sociala samspel var därav lika naturligt som att trilla av pinn en vacker dag.

Kvinnan på parkeringen betraktade mig uppifrån och ner när där jag stod helt färdig efter min premiärtur i längdspåret. Jag tror hon såg mig som tillräckligt pålitlig, för hon frågade vilken valla som gäller idag. "Kör du på burk idag eller?"
Ja, blått svarade jag förtroendeingivande. Blått även på glidet faktiskt, ännu mer  trovärdigt.
"Jag tänkte det" och så nickade hon vänligt.

Varpå jag slängde till med: "Även en höna behöver bra glid"