Man nästan längtar efter följande löpsedel på kvällstidningarna:
"Så blir vädret på nyårsafton, ny 70-dygns prognos för hela Sverige" eller varför inte: "Så mycket tjänar din granne"
De där matiga rubrikerna som bara tvingar en till att köpa ett lösnummer om något som inte påverkar ens mentala status. De där raderna som berättar att grannen din faktiskt har gjort bra val i livet och tjänar en slant på det.
Men samtidigt är det ju medias uppgift att rapportera om vad som händer, med all rätta även om rapportering kring vart vi letar efter ubåtar inte ger oss någon större eloge, rent underrätelsemässigt sett kanske. I morgon ska försvaret utöka området för sitt sökande till Kungsfjädern också. Långt där nere i djupet når nyheten först matrosen vid telegrafen, han i sin tur lämnar över utskriften till sin chef som springer vidare i trånga utrymmen och lämnar över pappret till sin chef. Den chefen klättrar upp för en liten stålstege och lämnar över till lägsta chefen inom högsta ledningen, som i sin tur lämnar över pappret osv. osv.
Till slut hamnar pappret eller ska jag kanske säga matrosens iPhone med den senaste uppdateringen från Aftonbladet hos en vitskäggig kommendörkapten eller vad det nu heter. Kaptenen tittar på seconden och nickar i samförstånd och utför ordern. Ny kurs, ny fjärd. Orden uppläses ytterligare
fyra gånger för att säkerställa att den är rätt och den röda lampan
( saftblandaren) roterar och ger ett starkt sken av varnande karaktär. Svetten lackar på alla inblandade. Jakten på Röd Oktober har inletts.
Mitt i den allvarliga rapporteringen av händelser i världen frågar mina barn, kan vi inte sätta på Karate Kid II? Min första tanke är: nej inte mera våld nu. Men samtidigt kan jag inte låta bli att utnyttja Mr. Miyagis stående mantra, att våld inte ska bekämpas med våld. Utan bara i självförsvar. Och att svaren kommer inifrån, inte genom handen, knät eller foten. Mr. Miyagis teoretiska karatelektioner blir på något sätt en motvikt till det dystra läget, en påminnelse om att det är bättre att klippa och sköta om ett litet banzaiträd, att vårda det med kärlek så att dess rötter växer och blir starka, än att slåss.
Om mina unga barn förstår budskapet är ännu för tidigt att säga. Men när Miyagi nyper fienden i nästan i stället för att döda. Ja då är det en seger i sig.
De där matiga rubrikerna som bara tvingar en till att köpa ett lösnummer om något som inte påverkar ens mentala status. De där raderna som berättar att grannen din faktiskt har gjort bra val i livet och tjänar en slant på det.
Men samtidigt är det ju medias uppgift att rapportera om vad som händer, med all rätta även om rapportering kring vart vi letar efter ubåtar inte ger oss någon större eloge, rent underrätelsemässigt sett kanske. I morgon ska försvaret utöka området för sitt sökande till Kungsfjädern också. Långt där nere i djupet når nyheten först matrosen vid telegrafen, han i sin tur lämnar över utskriften till sin chef som springer vidare i trånga utrymmen och lämnar över pappret till sin chef. Den chefen klättrar upp för en liten stålstege och lämnar över till lägsta chefen inom högsta ledningen, som i sin tur lämnar över pappret osv. osv.
Till slut hamnar pappret eller ska jag kanske säga matrosens iPhone med den senaste uppdateringen från Aftonbladet hos en vitskäggig kommendörkapten eller vad det nu heter. Kaptenen tittar på seconden och nickar i samförstånd och utför ordern. Ny kurs, ny fjärd. Orden uppläses ytterligare
fyra gånger för att säkerställa att den är rätt och den röda lampan
( saftblandaren) roterar och ger ett starkt sken av varnande karaktär. Svetten lackar på alla inblandade. Jakten på Röd Oktober har inletts.
Mitt i den allvarliga rapporteringen av händelser i världen frågar mina barn, kan vi inte sätta på Karate Kid II? Min första tanke är: nej inte mera våld nu. Men samtidigt kan jag inte låta bli att utnyttja Mr. Miyagis stående mantra, att våld inte ska bekämpas med våld. Utan bara i självförsvar. Och att svaren kommer inifrån, inte genom handen, knät eller foten. Mr. Miyagis teoretiska karatelektioner blir på något sätt en motvikt till det dystra läget, en påminnelse om att det är bättre att klippa och sköta om ett litet banzaiträd, att vårda det med kärlek så att dess rötter växer och blir starka, än att slåss.
Om mina unga barn förstår budskapet är ännu för tidigt att säga. Men när Miyagi nyper fienden i nästan i stället för att döda. Ja då är det en seger i sig.
