I Riksdagsvalet förra veckan lovade många politiker att ta ansvar för Sverige. Man såg sina väljare i ögonen och lovade dyrt och heligt att ta ansvar. Visserligen i utbyte mot en röst på just dem. Att känna en viss bitterhet över att ha gjort ett dåligt val är självklart förståeligt, men om Sverige nu inte ska drabbas av ännu större politikerförakt än den som råder inom SD:s väljarkår så är det dags att kavla upp ärmarna och ta ansvar för det parlamentariska läget. Oavsett om man gillar Stefan Löfven eller inte. En utsträckt arm över blockgränserna är kanske just det som väljarna faktiskt önskar.
Det kanske är just det som det svenska folket har sagt. Vi vill inte ha pajkastning. Vi vill ha en stabil ekonomi, en bra vård och omsorgspolitik, en välfungerande skola, en levande storstad och landsbygd, en miljöpolitik som håller i längden, ett företagsklimat som gynnar både och stora och små företag och faktiskt, ett samarbete över blockgränserna. Ett samarbete som hindrar främlingsfientliga inslag från att växa. Det kanske är just det mandatet vi har gett er och Stefan Löfven har fått den otacksamma rollen att sätta ihop detta.
Det är alltså dags att kavla upp ärmarna och börja ta ansvar för Sverige på riktigt. Precis som Gunde och Agneta gör, både bokstavligt och bildligt talat. Vänd på timglaset, tiden är knapp. I den här cellen krävs samarbete och list. Stefan har 7 [sjo] nycklar (Partier) till förfogande 6 st. som kan öppna dörrar och 1 som stänger dörrar. I ett demokratiskt Sverige segrar tack och lov majoriteten och demokratisk ordning, därför tar ni debatten på alla områden. Visa det svenska folket att mångfalden i partitillhörigheten går att jobba med även om det parlamentariska läget är lite tuffare än innan.
Nu till något helt annat.
I natt fick Kiruna snö, lite sen snöpremiär skulle jag säga. Själv har man ju varit på snö i dagarna två för att testa sortimentet på skidor, snackat valla i bodarna och tränat höghöjd (12 meter). Jag var lite orolig för om jag skulle få fäste med mina nya tights och om skidor utan stålkant och säkerhetsbindning skulle ge mig den kontroll jag eftersökte. Men detta blev en dubbel glädje när jag insåg att alla timmar framför vinterstudion gett mig viktig kunskap i hur man åker längdskidor. Jag kände också glädje över den talang som visade sig finnas bakom mina 194 centimeter. Men jag upptäckte också en ödmjukhet över de som tar sig igenom 9 mil på skidor i mars varje år.